Kvinnor på den indiska landsbygden – Tre versioner av Indien

Kvinnor på den Indiska landsbygden

På den Indiska landsbygden är många kvinnor begränsade ekonomiskt, socialt samt i deras personliga kompetensutveckling. Dessa begränsningar är effekten av ett ojämlikt samhälle där kvinnor har sämre förutsättningar än vad män har.

På landsbygden i södra Indien har klimatförändringarna inneburit minskat regnfall och ökad temperatur, något som har försvårat jordbruket för människorna i området. Det har lett till minskade skördar och resulterat i lägre inkomst för bönderna. Många familjer i byarna har blivit tvungna att sälja av boskapsdjur för att ha råd med alla utgifter och för att hålla familjens ekonomi flytande. Kvinnor arbetar långa dagar för en lön som sällan täcker dagliga levnadskostnader. I och med att man som kvinna förväntas ta hand om barnen samt laga mat och tvätta så krävs det att man håller sig nära hushållet. Detta resulterar i att kvinnorna ofta arbetar ute på jordbruksfälten i den lokala byn. Många män arbetar också en del ute på fälten, dock inte lika mycket som kvinnorna gör.

Att det främst är kvinnor som jobbar på jordbruksfälten och förlitar sig på detta arbete för sin inkomst gör att det är dem som lider värst av klimatförändringarnas konsekvenser. Männen å andra sidan har oftast andra jobb, utöver jordbruket, där de kan få en extra inkomst. De är alltså inte lika beroende av jordbruket som kvinnorna och drabbas därav mindre när det slår fel.

Då männen, i större utsträckning, har tillgång till ett fordon kan de åka in till städerna för att jobba. Det är dessutom oftast männen som åker in med råvaror, som familjen odlat, till närliggande städer för att sälja på marknaden. Eftersom att relativt få kvinnor har tillgång till ett eget fordon, eller har fått lära sig hur man kör, så blir de beroende av att mannen, fadern eller sonen skjutsar dem dit de ska. Detta leder till att de flesta kvinnor stannar hemma eller på gården medan männen sköter ärenden i stan. Kvinnorna ställs därför sällan inför möten i samhället utanför den lokala byn och hämmas på så sätt i deras sociala och personliga utveckling när de inte får ta del av hur vissa saker fungerar, som exempelvis att ansöka om banklån. Ovanpå detta så tar männen inom familjen oftast hand om inkomsten och sköter familjens ekonomi. Detta resulterar i att kvinnorna, inte bara behöver förlita sig på männen för transport, utan dessutom blir ekonomiskt beroende av dem.

En kvinnlig bonde har betydligt svårare att ta lån hos banken än vad en manlig bonde har. Detta är också en anledning till att hon drabbas värre när skörden blir lägre än väntat, som följd av klimatförändringar. Mannen kan ta lån och säkra sin ekonomi samt investera pengarna i att stärka upp sitt jordbruk så att han kan anpassa sig till säsonger med sämre skördar.

CIRHEP arbetar med ett flertal kvinnogrupper där huvudsyftet för dessa är att förbättra kvinnors levnadsförhållanden genom att stärka deras kapacitet och därmed ge dem en starkare roll i samhället. Kvinnogruppen agerar främst som ett ekonomiskt samarbete där kvinnorna tillsammans sätter in pengar på ett gemensamt sparkonto. Genom gruppen ansöker de dessutom om ett gemensamt lån som de sedan fördelar inom gruppen, efter medlemmarnas behov. Att kvinnorna får utföra dessa bankärenden, utan männens inblandning, gör att de blir mer självständiga. Dessutom bryter det normen om att främst män utför ärenden som dessa. Utöver stärkt ekonomisk situation och ökad självständighet så bidrar kvinnogruppen också till en trygg, social och utvecklande miljö för kvinnorna där de får utrymme att dela med sig av sina utmaningar, erfarenheter och lösningar.