Vet vi bäst i väst?

Sedan sist vi sågs har det hunnit hända mycket för oss som praktiserar på Kawsay i Bolivia. Vi har idag kommit tillbaka till Cochabamba efter en 17 timmars bussresa från Canisaya i Kallawaya där vi har bott och arbetat i tio dagar. Innan Canisaya har vi även hunnit med ett flertal resor både tillsammans men också ensamma.

 

25674897_10211146970454192_1355080317_o

25637050_10211146899612421_1168553624_o

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Sara Nyberg                                                                                                    Foto: Cajsa Mosbakk

 

 

Vi tänkte i detta blogginlägg skriva lite om de känslor och svårigheter som vi upplever när vi jobbar i nya sammanhang och reser till nya kulturer. Alla de reser vi har gjort hittills har känts som en berg och dalbana blandat av eufori och frustration. Självklart är det otroligt spännande att få se så mycket av Bolivia och att få leva tillsammans med urfolk i små byar som skiljer sig så från varandra. Ena veckan bor vi i 40 graders värme tillsammans med guaranibefolkningen nere i Amazonas och andra veckan bor vi uppe på 4000 m höjd med quechuabefolkningen. Naturen är magisk och gästvänligheten är oftast väldigt frikostig.

Det som har varit svårt för oss är att jobba med en del av de projekt vi har fått i uppgift att genomföra. En av anledningarna till svårigheterna vi har upplevt har berott tidsperspektivet som skiljer sig stort mellan Sverige och de byar vi jobbar i. Men med stora utmaningar kommer också stora vinster vad gäller personlig utveckling. Vi har börjat vänja oss vid att vänta. Vänta på att möten ska börja och att saker ska hända. Sättet att se tid i Sverige rör sig ofta om att vara punktlig och effektiv och även om vi var förberedda på att det skulle vara annorlunda här i Bolivia så är det ibland svårt att hantera. Tid här är inte av samma vikt som hemma, saker tar den tid den tar och det betyder att man ibland får vänta i tre timmar på att folk ska dyka upp till en planerad aktivitet. Ibland dyker folk inte upp alls och ibland får vi vänta ännu längre. Frustrationen med detta är att vi inte kan jobba på samma sätt som hemma. Det är svårt att kontrollera utfallet av aktiviteter och det är stundtals svårt att hantera att inte känna sig effektiv. Vi har insett att vi lägger mycket vikt i prestationer och att leverera, därav också stora delar av vårt egenvärde.

Detta har fått oss att fundera en del och sakta men säkert tänka om. Är vårt sätt egentligen de enda rätta sättet? Kan någon slösa vår tid genom att inte dyka upp och är det så att vårt värde ligger i vad vi presterar? Antagligen inte! Antagligen är vi mycket mer än resultatet av det vi presterar.

Detta är läxan vi håller på att lära oss för tillfället här i Bolivia. Vi är mer än de resultat vi levererar och vårt värde ligger inte hur fort det går att genomföra en uppgift. Nog kan vi lära ut en hel del i de byar vi besöker, men dem har också mycket att lära oss.

Hasta luego /Sara y Cajsa

One Comment

  • Linn Svara

    Tack för ärligt inlägg. Tuffa men viktiga läxor att lära.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *