Torsdagstankar

Om jag skulle fråga dig vad som är den största utmaningen som mänskligheten står inför, vad skulle du säga då? I dessa Greta-tider vågar jag mig på en gissning att de flesta skulle säga de där klimatförändringarna som vi är mitt uppe i och som alla pratar om. Plast i haven, plast i floder, plast på stränder, plast i skogen. Stigande temperaturer och smältande glaciärer. Försurade sjöar. Uttorkade odlingsmarker. Vattenbrist. Djur som dör ut. Regnskog som skövlas och brinner upp. Stora, omfattande skogsbränder inte längre bara i Kalifornien och Australien, utan också hemma. Torka, inte längre bara långt borta någonstans i Afrika, utan hemma. I Sverige! där sommaren brukade vara kort och det mesta REGNA BORT. I samma Sverige hade vi torka hela sommaren 2018. 

Det känns helt onödigt och orelevant att prata om orsaker och fastna i något slags blame-game.  

Frågan är väl i stället vad vi kan göra åt det. Och jag tror att de flesta är väl medvetna om vad man som individ kan göra. Flyga mindre. Äta mindre kött. Äta mindre importerad mat. Köra mindre bil. Åka mer kollektivt. Återvinna. Köpa mindre nyproducerade saker. Återanvända mer, köpa secondhand. Konsumentmakt ska inte underskattas. MEN. Jag tror inte heller att vi ska överskatta det. Vi kan inte lösa klimatkrisen bara genom att en välbärgad, välinformerad medelklass blir mer kritisk till vad den köper. 

För vi är inte så många. Om man – för enkelhetens skull – använder sig av Hans Roslings inkomstgrupper, så är det 1 miljard människor i världen som lever på 32 dollar eller mer om dagen. En miljard av sammanlagt sju miljarder människor på jorden. Och även om den här miljarden blir mer kritisk till vad den köper, så är det också den som köper, och köper, och köper. Och köper lite till. Samtidigt som fler och fler människor runt om i världen får det bättre, och också vill börja köpa mer och mer grejer. Men som kanske inte har möjlighet att vara lika kritiska, eller inte har samma utbud att välja från.

Det som är riktigt sjukt, är ju att vi har blivit såpass hjärntvättade att vi tror att våra liv blir bättre av att köpa grejer. Och visst, det är ju trevligt att ha fina saker, eller saker som gör livet lättare och bekvämare. Men gör det att vi blir lyckligare? Jag vet inte, men min magkänsla säger nej. Jag tror att man blir lycklig av människorna som man har runt omkring sig, inte av prylarna. 

Det känns som att det finns någon slags rädsla för att det skulle innebära sämre livskvalité om folks generella livsstil ändrades till en hållbar sådan. Som att det skulle vara lika med att gå tillbaka i utvecklingen (men vänta, sa du inte att allt var bättre förr? Inte?).  

”Hållbar utveckling är utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. (Bruntlandkommissionens rapport ”Vår gemensamma framtid” publicerad 1987)

Det låter väl inte så dumt, eller hur? 

Och faktum är – no planet, no profit. Det går inte att göra ekonomisk vinst på nånting när allting ser ut som i början av Wall-E filmen. 

Alltså. Nånting måste förändras. Har du tänkt på hur maten du äter produceras? Antagligen. Antagligen är du vegan, eller i alla fall vegetarian, eftersom du läser framtidsjordens blogg. Men visste du att avokado-odlingar i Chile slukar upp så mycket vatten att floderna har torkat upp och att människorna som bor i områdena måste få vatten levererat med tankbilar? Jag visste inte det förens till igår. Sen har vi hela den här gamla grejen med att regnskogar skövlas till förmån för soja och palmolja. Och kaffe, choklad eller sockerodlingar då? Är inte det bland det mest meningslösa som finns? Ingen behöver vitt socker för att leva, ändå odlas det enorma mängder socker, under fruktansvärda förhållanden. För försäljning, utomlands. På den marken hade man ju kunnat odla mat? Men nej, mat köper man, genmanipulerad och importerad, i affärer. Hallå?! 

Jag fattar tanken och teorin bakom frihandel (jag fattar tanken och teorin bakom kommunism och kapitalism också – det betyder inte att jag tror på det). Internationell handel är äldre än sidenvägen. Jag tror i grund och botten att det är positivt att det finns utbyte mellan olika kulturer, både ekonomiskt och övrigt. EU är ett fredsprojekt som (bland annat) bygger på tanken att man inte startar krig med sin handelspartner. 

Men när det går för långt, när allting börjar handla om att tjäna så mycket pengar som möjligt, när konsekvenserna blir totalt oviktiga, när det mänskliga lidandet blir sekundärt, när jorden dör. Är det inte hög tid att prova ett annat system då? 

Till exempel ett där man jobbar mindre, och är mindre stressad. Där man har mer tid för att göra saker tillsammans med dem man tycker om. Där man inte tror att man behöver ha och köpa så mycket grejer, och därför behöver man inte oroa sig för att tjäna pengar hela tiden. Där man kan köpa naturlig mat direkt från producenten. Mat som har odlats i samband med naturen, inte på bekostnad av den. Och alla i hela världen får äta och bli mätta på bra mat. Sen, när folk är mätta och belåtna, kan man ägna sig åt andra problem. Men från egen erfarenhet så kan jag säga så här: det är svårt att tänka logiskt när man är hungrig. 

PS. 

Se dokumentärserien Rotten på Netflix. 

Googla på matsuveränitet och agroekologi. 

Läs Factfulness och få lite hopp om framtiden. Signa upp på Future Crunch’s nyhetsbrev och få ännu mer hopp om framtiden. 

//Lisa

3 Comments

  • Fanny Svara

    Håller med. Välformulerat.

  • Linn Svara

    Word word!

  • Per Svara

    Bra skrivet.

Lämna ett svar till Per Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *