Torka, död och skördefest – bönderna slits mellan hopp och förtvivlan

13012017-P1000720

17012017-thumb_IMG_8289_1024Klockan har precis passerat sju på morgonen när någon intensivt bankar på sovrumsdörren. Det tar en liten stund innan vi inser att vi befinner oss hemma hos Pandiyammal i byn Pappinayakan Patti. Vi är här för att fira Pongal, en årlig tamilsk skördefestival. Utanför dörren står Pandiyammal, hon har redan varit vaken i två timmar och tycker att det är dags för oss att gå upp. Vi ska kläs med sarees för först gången, håret ska fixas och sminket ska på. Det är inget snack om saken. Hon är inte ensam om att tycka det. Vi sitter på stengolvet och njuter av vårt morgonte när Muthu, Muniyammal och Sobana kommer in i det rosamålade rummet för att hjälpa oss med alla förberedelser. Bara att knyta en saree är en konst i sig.

Två veckor in på det nya året firas Pongal. Festivalen varar i två dagar och i vanliga fall tackar byborna gudarna för årets skörd. De senaste åren har det varit annorlunda. Människorna runtomkring oss är till synes i festlig stämning, men under ytan döljer sig en oro för framtiden. På grund av den extrema torkan har det inte blivit någon skörd för bönderna och nu ber de istället till gudarna att regnet ska falla över deras åkrar.

Efter en timme är vi redo att ge oss ut och fira. Kvinnorna runt oss bär sina sarees med elegans, att det döljer sig fem meter tyg runt deras kroppar går inte att urskilja. Annat är det med oss. Snubblandes tar vi oss fram och hoppas på att det vackra tyget inte ska gå sönder. Under festivalen går byborna från hus till hus där de tillsammans lagar rätten pongal, som består av ris, palmsocker, sockerrör och kardemumma och påminner lite om risgrynsgröt. Hela byn fylls av musik, färglada målningar vid namn kolams och doften av rökelse. Än en gång inser vi hur stark gemenskapen är här och att alla villkorslöst tar hand om varandra.

Det brukar sägas att ett nytt år innebär nya möjligheter, men i Tamil Nadu har 2017 hittills präglats av sorg. Delstaten har lidit det största antalet dödsfall någonsin på grund av självmord och stressrelaterade sjukdomar. Och det är många faktorer som spelar in. Bristen på regn är förödande för bönderna och torkan har lett till att många inte längre kan livnära sig på sitt jordbruk. Till råga på allt bestämde den nationella regeringen att över en natt ogiltigförklara alla 500- och 1000 rupeesedlar, sedlar som utgjorde 86 % av Indiens kontantdominerande ekonomi. Detta i ett försök att bekämpa den utbredda korruptionen som existerar i landet, något som var en god tanke men utfördes på fel sätt. Med världens näst största befolkning och nästintill stopp i pengaflödet blev det minst sagt kaotiskt. Dagliga slagmål i bankomatkön speglade den desperation som många kände för att komma åt de få nytryckta sedlar som fanns. Nu, två månader senare, kvarstår problemet och de som har drabbats hårdast är som vanligt de med minst pengar.

17012017-thumb_IMG_8122_1024För bönderna innebär det här alltså en ohållbar levnadssituation och allt blir till en ond cirkel. Utebliven inkomst från sitt jordbruk i kombination med torkan och den svåra pengasituationen har lett till att många kämpar med att få mat på bordet, betala tillbaka sina lån till banken och ta nya lån. Att inte veta hur en ska överleva vardagen och betala tillbaka skulderna som ökar har lett till att människor dör av stressen eller inte ser någon annan utväg än att ta sina liv. Många andra tvingas migrera till städerna, vilket också är ett stort problem för landet då jordbruket är grundpelaren i Indiens ekonomi och matproduktion.

Våra tankar snurrar kring politikernas roll. Vad görs och vad kan göras bättre? Det vi har hört är att delstatsregeringen är svag och ostabil och har tidigare vägrat erkänna Tamil Nadu som en delstat i torka, något som skulle ge bönderna rätt till ekonomisk hjälp. Den senaste veckan har tidningarna rapporterat att detta trots allt kan bli möjligt, men det är fortfarande något som återstår att se. Vi funderar även över vår egen roll. Den rådande torkan är ju en följd av klimatförändringar och vi i väst är ju de största bovarna. Vad är en långsiktig lösning egentligen? Detta är frågan alla vill ha svar på. Det hela är en komplex situation som är svår för oss att förstå. Människor slits mellan hopp och förtvivlan och skratt avlöser gråt. Men Pongal fortsätter och vi firar vidare.

Om ni vill veta mer om böndernas situation kan ni lyssna på Shylet Moni, konsult från Visions Global Empowerment, här.

One Comment

  • Ingegerd Bergström Svara

    Väldigt bra reportage . Fantastiskt att de kan vara glada o orda skördefest fastän de har det svårt med bl torka och ekonomin.

Lämna ett svar till Ingegerd Bergström Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *