Te, te och mer te – ett dygn i en ladakhisk by

Vi vaknar upp i en varm sovsäck med en kall nästipp och våndas över att behöva springa ut i kylan till utedasset som består av ett hål i marken. Efter första koppen sött mjölkte blir det dock lättare – och mer brådskande. Vi byter snabbt om i rädsla att någon av familjens medlemmar ska traska in i rummet utan förvarning och skyndar därefter ut till köket och husets enda värmekälla, en plåtkamin. I den eldas det allt från små tunna vedpinnar – då det knappt finns några större träd att tillgå – till skalet från aprikoskärnor och torkat kogödsel. Runt denna enda värmekälla samlas familjens alla medlemmar och diverse andra besökare längst med väggarna där ullmattor är utlagda. Framför dessa mattor står låga, vackert handmålade träbord som för ett otränat öga lätt kan misstas för bänkar. Vilket vi kan skriva under på utifrån tidigare försök att sitta på dem.

Barnen värmer händerna framför kaminen

Så har det blivit dags för dagens andra kopp te, troligen en kopp mjölkte. När vi knappt har hunnit svälja sista klunken ställs ytterligare en kopp fram, en mindre och nättare variant, som fylls till bredden med dagens första smörte, som består av mjölk, smör, svart te och eventuellt en nypa salt. Här börjar en procedur som upprepas varje gång en kopp te ställs fram på bordet, det vill säga varje gång vi själva sitter vid bordet. Efter första klunken fylls koppen direkt på och inte långt efter det blir vi ombedda att dricka lite mer för att sedan få koppen fylld till bredden igen. Så här håller det på tills vi vänligt men bestämt säger ”dikle” – det räcker. Frukosten serveras någon gång under denna procedur och består oftast av chapati – stekta bröd – och omelett.

En kopp smörte tillsammans med en bönesnurra

Efter frukosten tar alla tag i dagens sysslor som att mata djuren, arbeta på fälten, tvätta kläder, göra aprikosolja, ta hand om affären eller köra taxi. Det vi gör är att ta oss upp till byns samlingslokal för att hålla i en engelskakurs för en grupp kvinnor och barn. På vägen dit möter vi en flock getter, en hel del kor och några får, en syn som är vanlig var man än går här i byn. Efter kursen blir vi lotsade av några barn till vårt nästa hem där lunchen serveras, allt som oftast ris med dhal – linsgryta, ibland ett kokt ägg och såklart hela teproceduren igen.

Korna värmer sig i eftermiddagssolen

Sedan försöker vi hitta vår väg tillbaka, genom smala gränder, slingande stigar och öppna hagar, till huset där vi vaknade i morse för att hämta våra tillhörigheter. Där kan det eventuellt bli ytterligare en teprocedur, om vi har tur, innan vi eskorteras tillbaka av barnen som gärna hjälper till med att bära en sovsäck eller två.

Vy över huvudgatan i byn

Därefter bär det ut på tur, upp för det snötäckta berget förbi en samling stupas – ett buddistiskt monument, till toppen, med en samling glada barn iklädda Foppa-tofflor i släptåg. Uppe på toppen möts vi av en häpnadsväckande utsikt över Himalayas bergsmassiv.

Två stupas uppe på berget

När vi är tillbaka nere i dalen och eftermiddagen lider mot sitt slut tar vi återigen plats i köket runt kaminen där resten av kvällen spenderas. Elden sprakar, alla familjens medlemmar är nu hemma och mer te samt närodlade, ekologiska, torkade aprikoser serveras. Mitt emot oss sitter en äldre man, antagligen farfadern, och ber. I ett hörn står Tv:n på där nyheter om den uppblossade konflikten mellan Indien och Pakistan visas och i ett annat hörn kurar en katt ihop sig. Barnen leker på golvet medan matlagningen påbörjas. En sen middag serveras, någon gång mellan 21.00 och 22.30. Efter middagen tar vi återigen sats för att lämna den mysiga stämningen i köket och ge oss ut i den bitande kylan för tandborstning och dassbesök, för att sedan kunna krypa ner i värmen från sovsäcken med minst två filtar, mössa och halsduk på. Vi somnar sött efter en händelserik dag med många koppar te i magen.

Ett typiskt ladakhiskt kök där Tsewang Yangzes förbereder middagen

Förra veckan spenderade vi sju dagar i byn Skurbuchan som ligger cirka 14 mil från Leh, en bilfärd på 3–5 timmar beroende på väder och väglag. I byn bor det ungefär 1920 personer. Vi var där för att hålla i en engelskakurs för byns självhjälpsgrupp för kvinnor och deras barn. Varje natt sov vi i olika hem för att familjerna skulle dela på ansvaret för oss och vi fick därför äran att lära känna sex olika familjer och se deras vardagsmiljö. Då vi inte hade någon kontakt med omvärlden under denna vecka så fanns det mycket tid till att reflektera över skillnader och likheter mellan livet där och hemma i Sverige. Till exempel att flera generationer bor under samma tak och hjälps åt med allt från barnpassning till hushållssysslor och djurhållning. Denna hjälpsamhet genomsyrar hela samhället och skapar en känsla av trygghet och gemenskap. Efter några timmar sittande på golvet slogs vi även av att de äldsta verkar sitta bekvämt medan våra höfter och knän börjar säga ifrån. Något vi tycker är väldigt imponerande. Trotts brister i kommunikationen till följd av att vi inte pratar samma språk, kände vi oss hela tiden väldigt välkomna och omhändertagna.

I många byar runt om i Ladakh är så kallade homestays den enda boendeformen för turister. Vilket är ett ypperligt tillfälle att lära känna den ladakhiska kulturen på nära håll, någonting som vi varmt kan rekommendera!

Soliga hälsningar,

Hilda, Clara & Filippa

Bilderna i inlägget är tagna av Hilda Kivimäki

7 Comments

  • Linn Svara

    Så härligt att få en inblick i vardagen bortom nyhetsrubriker. Ta hand om er.

  • Jonna Nilsson-Kivimäki Svara

    Så vackert ni skildrar och delar med er av vistelse i Ladkh regionen. Jag längtar redan att få läsa ert nästa inlägg.

  • Jonna Nilsson Kivimäki Svara

    Så fint ni skildrar i skrift och bild er vistelse i Ladakh regionen. Jag längtar redan till nästa inlägg.

  • Anita Nilsson Svara

    Verkligen upplevelserik tillvaro! Roligt att ni blir så väl bemötta. Mycket vackra vyer! Tänk så mycket ni har att berätta när ni kommer hem.
    Här är det slaskigt och halt. Sol någon enstaka gång.
    Bästa hälsningar till er alla tre!
    Anita

  • Jonna Nilsson Kivimäki Svara

    Så fint ni skriver om livet i bergsbyarna i Ladakh regionen. Fina foton! Jag längtar redan till nästa inlägg.

  • Mari Hansi Söderberg Svara

    Fint ni skildrar er nuvarande tillvaro. Jag får en känsla av närvaro när jag läser och ser bilderna. Fint!

  • Atle Engmo Svara

    Veldigt annorlunda och spennande läsning. Ser fram imot å lesa mer, fina foton, som gjør at man får en liten innsikt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *