Tankar från ett trettiotimmarståg

När tåget äntligen lämnar Delhis station med slutdestination Mumbai är det närmare fyra timmar försenat. Men vi är tacksamma att vi äntligen tagit oss iväg. Klockan är 18 och eftersom det enda vi ätit sedan frukost är varsin apelsin ser vi fram emot de försäljare av olika ätbara saker som brukar hoppa på de indiska tågen med jämna mellanrum. De kommer aldrig.

Mannen som sitter bredvid oss undrar var vi har våra filtar. ”Vi har inga”, säger vi, och funderar på var sjutton vi skulle fått filtar ifrån. Ju senare kvällen blir desto hårdare får vi känna på att vi inte är i södra Indien längre. Medan folk ligger i tjocka filtar och mössor har vi våra tunna reselakan. Och flera lager kläder. Jag vrider på huvudet och ser plötsligt Kelly böja sig ner mot britsen under. ”Finns det plats att skeda? Jag fryser ihjäl!” Hon och Madelen klämmer ihop sig på den cirka 70 centimeter breda britsen. Jag drar lakanet över huvudet. Det hjälper inte mot de lampor som tänds med jämna mellanrum, natten igenom.

När det som börjar likna morgon äntligen kommer känns det som att vi inte har sovit en blund. Matbristen gör sig påmind genom en sugande känsla i magen och ett fruktansvärt dåligt humör. Men när den första försäljaren till slut hoppar på tåget och jag får en kopp med chai i handen känns den som en liten lycka i misären. En samosa senare förundras jag , som många gånger förut, över hur snabbt välmåendet infinner sig så fort jag får en bit mat i magen. Sedan tänker jag på de vars kroppar är alltför bekanta med det där tomma hålet, och vars vardag består av att fylla det.

One Comment

  • Kelly Richardsson Svara

    Haha, så bra beskrivet! den resan kommer vi aldrig glömma!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *