OM AMI DEWA HRIH

Att döden är en del av livets cykel vet vi alla. Utan tvekan är sannolikheten att var och en av oss kommer att dö är hundra procent. Det finns inget att räkna på, det är ett faktum. Ändå, trots allt detta vetande blir vi chockerade när vi nås av ett besked om någon bekants eller familjemedlems död. Ibland faller vi in i djup sorg och ställer ofta en fråga: ”varför?”.

I västvärlden mycket fokus ligger på att ifrågasätta de olika teorier och tillstånden vi kommer i kontakt med. Trots det händer det sällan att vi ifrågasätter våra (o)kunskaper kring just en av händelserna som en gång i tiden var en av de vanligaste i människoliv: döden.  Att vi oftast är rädda för något okänd är inget nytt heller. Därför okunskap kring just döden kan vara en av faktorerna som leder till rädsla och gör att vi upplever döden som en väldigt tragisk händelse. En bra idé är då att skaffa sig dessa kunskaper för att dels avdramatisera ens själv död men även för att kunna hålla sitt sinne klart för att hantera situationen på bästa sätt när ett sorgligt besked når en.

Här i Ladakh döden är en naturlig följd av livet som alla är inte endast beredda på men även förberedda inför. Detta, bland annat, eftersom de flesta i samhället följer Buddhism – en av de få religionerna som har ett pragmatiskt förhållningssätt kring både liv och död. Denna religion förutom att förklara i detalj vad som händer med en person som dör, klargör även hur man kan förbereda sig inför ens själv död.  Den tillhandahåller också en tydlig vägledning för de som drabbats av en närstående personens död och hur terminalvård kan ordnas på ett sätt som är mest fördelaktig för både den som är döende men även för den personens omgivning. Vad som är ännu mer märkvärdigt med beskrivningen av döende processen som erbjuds av Buddhismen är att den allra första delen av denna process är även vetenskapsbekräftat*.

Enligt de buddhistiska lärorna befinner vi oss i bardo (på tibetanska: ”mellan två”) som betyder i princip mellantillstånd eller övergångstillstånd. Det finns sju olika bardo:  av blivande, död, dröm, döende, liv, meditation och ”sådanhet” som är delar av livets cykel. I vilket bardo vi än befinner oss i bör vi komma ihåg att det tillståndet kommer inte att vara för evigt. Vi är alltså alltid under en process av övergång från ett bardo till ett annat.

Buddhismen styrs inte av dogmer men det finns några antaganden som en är fri att acceptera eller förneka. En av dessa är att vårt sinne är som rymd, där allt finns och allt kan ske. Sinnet är ingenting som har skapats, det har alltid funnits och därför inte kan försvinna eller bli förstörd. Allt som händer är rymdens fria lek. Dock, så styrs vi av en illusion av en ”jag” som är en ström av upplevelser och känslor. Det leder till att vi separerar oss från det som verkligen är. Detta tillstånd gör att vi inte kan uppleva lyckan alltid och överallt. Därför är upplysning ett mål som alla buddhister strävar efter. Upplysning är det tillståndet som gör det möjligt för oss att uppleva saker som de verkligen är, utan att vi blir styrda av de fem olika störande känslor: ignorans, begär, ilska, stolthet och avundsjuka. För att uppnå det upplysta tillståndet gav Buddha metoder anpassade efter sina elevers förmågor. De flesta metoderna tillämpas i bardo av liv och meditation men visa är särskild användbara i de andra bardo.

En av dessa metoder är Phowa – en meditation där man lär sig att skicka sitt medvetande in i hjärtat av Buddha av Gränslöst Ljus (Skt. Amitabha) medan man säger mantran OM AMI DEWA HRIH som förberedelse för sin egen död. Det är även lämpligt att öva på denna meditation tillsammans med en kvalificerad lärare. Då kan man även lära sig att hjälpa andra genom att göra Phowa åt döende eller döda vänner eller familjemedlemmar som har önskats det, vilket från buddistiskt perspektiv är en mycket värdefull handling.

 

Buddha av Grönslöst Ljus
Buddha av Gränslöst Ljus

 

Ofta tillåter omständigheterna att även förbereda sig inför en närstående personens död genom att, bland annat, ge terminalvård. Då finns det utrymme för att skapa en behaglig miljö och vara en del av personens döende process på ett medvetet sätt. Dock ibland omöjliggör förhållanden sådana förberedelser i fallet av en plötslig död, exempelvis en trafikolycka. Då är det viktigt att försöka fokusera på den som dog och göra önskningar så att personen kan komma vidare på ett lättsamt sätt. Enligt författaren av ”Fearless Death. Buddhist Wisdom on the Art of Dying” lama Ole Nydahl samt Sogyal Rinpoche som skrev ”The Tibetan Book of Living and Dying” är sörjande något som gör den döde förvirrad då han eller hon under de första dagarna inte är medveten om sitt tillstånd.  Under den perioden händer även något som kallas för ett ”avgörande ögonblick” då den döde upplever sitt sinne som det är. Om en kan hålla in och ut i det tillståndet blir man en buddha, alltså en upplyst varelse. Från och med den stunden har man möjlighet att välja ifall man vill smälta med det tillståndet eller leta efter en ny kropp för att kunna igen bringa nytta till så många varelser som möjligt. Det kan hända att den döde missar det ”avgörande ögonblicket” och då är det högst tillrådligt att säga så ofta som möjligt: ” Var inte rädd, allt är ditt eget sinne!” (S. Rinpoche; The Tibetan Book of Living and Dying”). Om detta är förstått kan det leda till befrielse från den existentiella smärtan eller åtminstone skapa goda intryck i den dödes sinne som kan användas efter återfödelse för att igen bringa nytta för andra varelser.

Det ovan presenterade förhållningssättet verkar vara väldigt rationellt och kan för många i västvärlden kännas helt främmande och känslolös. Det är dock värt att komma ihåg att här i Ladakh har Buddhismen med dess läror och metoder praktiserats sedan flera århundraden. Detta har bidragit till att en viss nivå av medvetenhet har uppnåtts och blivit inrotade i det vardagliga livet. Det är även viktigt att minnas att livsstilen bland det ladakhiska folket, särskilt ute i byarna, har inte förändrats lika mycket som vår i västvärlden de senaste tvåhundra åren. För dessa som känner sig inspirerade och det pragmatiska förhållningssättet upplevs som rätt – det är aldrig för sent att börja praktisera. För de som inte känner sig bekväm med det buddhistiska synsättet kan det vara en bra idé att hitta eget sätt att förbereda sig för det som ändå inte kan undvikas.

 

  • P. van Lommel, Conciousness Beyond Life: The Science of the Near-Death Experience (New York: HarperCollins, 2010)

One Comment

  • Linn Svara

    Tack för att du tar upp en så viktig och aktuell fråga. Det är intressant hur vi kommit till en punkt i väst där folk säger ”om” snarare än ”när” jag dör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *