När matsäkerhet prioriteras framför hållbar matförsörjning

pds-lager2
Lager för statligt subventionerad livsmedel i centrala Leh (Ladakh)

Efter att ha bott i Ladakh, norra Indien, i två månader har nästan alla måltider inkluderat ris. Dessutom äter man två tredjedelar ris och en tredjedel annat på sin tallrik. Denna omfattande konsumeringen av ris är inte så självklar eftersom ris inte odlas i Ladakh. Traditionell basföda har istället varit bovete och korn vilket nu har ersatts med ris.

Ris och andra basvaror såsom vete, olja och socker transporteras till glesbefolkade Ladakh i stora mängder under den så kallade Public Distribution System. Detta är ett statligt subventionssystem som förser matvaror med kraftigt subventionerade priser. PDS är en del av Indiens livsmedelspolitik som går ut på att öka motsäkerheten i landet.

Indiens livsmedels- och jordbrukspolitik går ut på att maximera produktionen av livsmedel för att kunna mätta invånarna. Men när endast matsäkerhet prioriteras uppstår det andra problem som är värda att belysa.

Tack vare subventionen har kaloriintaget per person ökat i regionen. Men precis som många andra statliga interventioner är subventionssystemet inte helt problemfri. Lokala bönder konkurreras ut av dessa billiga varor vilket hämmar utvecklingen av det lokala jordbruket.

pds-lager1
6 kg ris, 4 kg vetemjöl, 500 g socker får man ransonerad per person för hushåll som ligger under fattigdomsgränsen

Överallt i världen importeras livsmedel i allt större omfattning och Ladakh är inte ett undantag. Resultatet av denna trend blir att det inte är länge lönsamt att bedriva lokal och relativt småskaligt jordbruk. Trenden förstärks av PDS-systemet här i Ladakh och snabbar på urbaniseringen när fler söker sig till staden för andra sätt att livnära sig.

Ett annat problem med billigt importerat livsmedel är att kvalitét på livsmedel är sämre än lokal producerad och oftast används det kemikalier i produktionen vilket orsakar alltmer sjukdomar. Att bevara det lokala jordbruket är alltså viktigt för människors hälsa. Därför skulle den långsiktiga och mer hållbara lösningen för att främja invånarnas hälsa vore att satsa på att utveckla och uppmuntra det lokala jordbruket så att regionens självförsörjningsgrad ökar.

LEHO arbetar för just detta ändamål, att utveckla det lokala jordbruket på ett sätt som är hållbart. För i Ladakh finns det fortfarande många som vill bedriva jordbruk även om det ser dystert ut för lokala bönder i nuläget. När politiken inte tar hänsyn till den långsiktiga hållbarheten kan konsekvensen bli svåra att återställa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *