Mjölkkollektiv ger bättre priser

I byn Nallathangalpatti börjar dagens hetta äntligen avta. I skuggan av ett stort träd bakom byns tempel är temperaturen behaglig. Den stora dammen bakom mig är torrlagd, jorden i botten är sprucken. Framför mig sitter Pazhaniyammal. Hon ser trött ut och verkar lite stressad. Något motvilligt har hon gått med på att svara på mina frågor innan korna ska mjölkas.

Skillnaderna mellan indiska mjölkbönder och svenska är många. De bönder jag träffar har i genomsnitt två kor. Pazhaniyammal är med sina fyra kor en av de mer välförsedda. Mjölkningen ger ungefär sju liter mjölk per dag. Fodret utgörs till största del av halm från ris och gräs och örter som odlas på de små fälten. De som äger mark har runt en halv till en hektar. Mjölkrobotar och sojaproteinfoder har de aldrig hört talas om. Men de stora skillnaderna till trots finns en likhet – varken i Indien eller Sverige är livet som mjölkbonde en dans på rosor.

PazhaniyaSONY DSCmmal är sekreterare i en grupp av kvinnor som för ganska exakt ett år sedan startade ett mjölkkollektiv. Då var de bara fem, nu har gruppen femton medlemmar som tillsammans levererar runt 2200 liter mjölk per 15 dagar. Det var främst på grund av det låga priset de fick för sin mjölk som Parzhaniyammal tillsammans med fyra andra kvinnor bestämde sig för att starta projektet tillsammans Kudumbam. När de började var mjölkpriset på 15 rupees/l. Genom att gå ihop och sälja sin mjölk gemensamt har de lyckats förhandla upp priset från köparen till runt 25 rupees/l. Gruppen har bestämt att medlemmarna får 23 rupees/l. Skillnaden mellan priset från köparen och betalningen till gruppens medlemmar sätts in på ett gemensamt konto. De pengarna används dels till att betala lön till de som lägger ner tid på projektet men de kan också användas till att ge medlemmarna lån, eller delas ut som bonus. Hur de används bestäms av medlemmarna.

Även om Pazhaniyammal pratar mycket om hur mycket det högre priset har förbättrat hennes liv, verkar också säkerheten vara en viktig del. Att hon nu vet vilket pris hon får för mjölken, och att utbetalningarna kommer regelbundet har inneburit en större trygghet.

SONY DSCMjölkkollektivet har förbättrat mycket för de här indiska mjölkbönderna, men de har fortfarande stora problem att tackla. Det största av dem är klimatförändringarna. Området har lidit av torka de senaste fyra åren. När jag träffar Pazhaniyammal har det inte fallit en droppe regn på över två månader. Kvinnorna i gruppen har ingen tillgång till bevattning och kan därför inte odla ris längre, en gröda som kräver mycket vatten. Istället tvingas de köpa dyr halm till foder. De odlar gräs och örter, men skördarna är låga. SONY DSCOm en månad börjar den indiska sommaren. Jag frågar kvinnan framför mig vad hon tänker om det. Pazhaniyammal ser bekymrad ut och berättar att hon kommer att få gå långt för att hitta vatten till korna. Vissa väljer att sälja sina djur när vattenbristen blir för stor. Hon säger också att det på grund av de här svårigheterna är extra viktigt att få tillräckligt betalt för mjölken.

Med de orden skyndar Pazhaniyammal iväg. Utanför skolbyggnaden har gruppens medlemmar börjat samlas för dagens leverans. Kring deras fötter springer barn i alla åldrar. Mjölken mäts noggrant upp med litermått och temperaturen kontrolleras innan två stora behållare lastas på mjölkbilens flak, 46 liter idag. När bilen rullar iväg har solen nästan gått ner, och kvinnorna skyndar hemåt med skramlande mjölkhinkar.

SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC

One Comment

  • Carin Svara

    Spännande att ta del av Jonna. Hur använder de mjölken sen? Dricks den rätt av? Görs det ost? Glass? 😉 Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *