Indiska bönders kamp mot torkan

I delstaten Tamil Nadu i södra Indien börjar sommaren tidigt i år. Det är mars och temperaturerna letar sig upp över 40 grader under dagens varmaste timmar. Nederbörden är mindre än någonsin och grundvattennivån har sjunkit stadigt sedan 1980-talet. I spåren av klimatförändringarna kämpar lokala bönder överallt i landet med sina skördar för att trots torkan kunna gå runt ekonomiskt. I inlandet är gräset krispigt och blekt på grund av torkan medan åkrarna längst kusten är gröna och bördiga tack vare konstbevattning och besprutning. Tillgång till vatten är nämligen en förutsättning för att besprutningsmedel ska ha effekt på jordbruket. På lång sikt ger dock kemisk besprutning skadliga konsekvenser både för djur, människor och miljö.  

I spåren av klimatförändringarna

Under de senaste tio åren har endast två säsonger givit lyckade skördar på grund av vattenbrist. Det har inte regnat sedan mitten av december förra året och torkan undgår ingen. “Vanligtvis börjar inte sommaren förrän i maj, men nu lämnar få den ovanliga hettan okommenterad” berättar Oswald Quintal, grundare av organisationen Kudumbam. Konsekvenserna av rådande klimatförändringar syns särskilt tydligt just här och drabbar de mest utsatta som redan har en tuff ekonomisk situation. Förutom uteblivna monsunregn har även grundvattennivån sjunkit från 50 till 300 meters djup vilket försvårar för bönderna att bevattna sina åkrar trots påkostade vattenbrunnar. Den förändrade situationen beror på att jordbruket inte är anpassat till de ekologiska förutsättningarna. Detta resulterar i allvarliga problem med jorderosion på grund av överbetning och avskogning. Den överexploatering av naturresurser som skett under de senaste decennierna har lett till att jorden inte är lika näringsrik och det är svårt att odla som tidigare.  

Tamil Nadus inland är torrt och på få ställen är jorden tillräckligt bördig för att kunna odla ris och grönsaker. I 29 av delstatens 32 distrikt är bönderna beroende av regnvatten för att kunna bevattna sina åkrar eftersom grundvattnet är svårtillgängligt. Det innebär att de endast kan odla under 3 månader per år och hänvisas till mindre vattenkrävande grödor som exempelvis hirs och cashewnötter. Detta ger inte en lika hög ekonomisk avkastning vilket gör att många bönder behöver se sig om efter andra alternativ. På delstatens östkust däremot är vattenresurserna mer generösa tack vare floden Kaveri. I de tre distrikt som floden passerar kan bönderna bedriva ett intensivare jordbruk under totalt 8 månader samt odla mer vattenkrävande grödor som exempelvis ris. I området produceras majoriteten av landets ris och brukar i folkmun kallas “Rice Bowl district of India”.

Risets baksida

Att ris idag är en basvara i Indien och i stora delar av övriga Asien är något som kan tyckas självklart men så har det inte alltid varit. Innan 1960 var hirs det vanligaste spannmålet eftersom ris då ansågs som en lyxvara. Hirs är mer näringsrikt och kräver dessutom endast en tredjedel så mycket vatten som ris. Mellan 1960 och 1980 skedde en övergång från hirs till ris då nya upptäckter gjordes inom jordbruket. Tidigare hade långa och fiberrika risplantor odlats men nu upptäcktes nya rissorter som dessutom svarade bättre på något som tidigare inte använts inom jordbruket; kemiskt besprutningsmedel. Resultatet av den nya odlingsmetoden blev korta och mer snabbväxande risplantor som genererade en större ekonomisk avkastning. Detta gjorde att den indiska staten subventionerade det vita riset och få bönder hade råd att fortsätta odla enligt traditionella metoder. De nya effektivare rissorterna krävde mer solljus än tidigare och bönder över hela Asien uppmanades att hugga ner träd på och omkring sina åkrar. I det numera kala landskapet trivdes inte rovdjuren och i samband med att dessa försvann förlorades också en naturlig mekanism för att kontrollera antalet skadedjur. Det ledde till ytterligare förstörelse och bönderna tvingades därmed öka mängden av besprutningsmedel. Efter några år utvecklade skadeinsekterna resistens och därmed ökades även intensiteten av kemikalierna. En annan konsekvens som den ökade riskonsumtionen medförde var en växande förekomst av diabetes. Innan skiftet från hirs till ris var sjukdomen mycket ovanlig, medan Indien idag står för ca en femtedel av världens diabetes.  

Priset för maten

Området Nagapattinam är ett av tre distrikt vid kusten där besprutningsmedel används flitigast. På grund av längre odlingsperioder i området migrerar många unga män dit från inlandet för att arbeta med besprutning av jordbruksfält. I dessa distrikt finns odlingsmöjligheter under längre tid än i det torra inlandet. Besprutning är ett fysiskt krävande arbete, tanken de bär på ryggen är tung och arbetsdagarna är långa. Men framförallt innehåller besprutningsmedlet ämnena Endoselfon och Denogram som har hälsofarliga effekter vid konsekvent inandning. Trots att riskerna är allmänt kända motiverar ekonomiska faktorer de unga männen till fortsatt arbete inom besprutningen. De tjänar nämligen dubbelt så mycket i jämförelse med andra sysslor inom jordbruket. Användandet av besprutningsmedel slänger sin skugga över antalet änkor som uppmätts vara näst högst i hela landet. Männen dör vanligen i trettioårsåldern efter tio år av besprutningsarbete. Kvinnorna är då fortfarande unga och lämnas ensamma att ta hand om hem, familj, jordbruk och ekonomi. Dessutom tvingas de även möta andra sociala utmaningar som det innebär att vara änka i det indiska samhället. Problemen i det torra inlandet är istället att olönsamma skördar och undersysselsättning tvingar människor till att migrera till städer eller kusten i jakt på andra arbeten. Oftast är det männen som migrerar, men på grund av den utbredda arbetsbristen har de inte alltid möjlighet att skicka hem pengar till familjen. Den ansträngda ekonomin spiller över på hela livssituationen och orsakar varje år omkring 12 000 suicid bland indiska bönder.   

Politikens effekter på jordbruket

Indien är en storproducent av ris vilket är en av de grödor som kräver mest vatten och besprutningsmedel. Majoriteten av handeln sker inom landets gränser och efterfrågan på denna råvara är stor från norr till syd. Mer än hälften av de yrkesverksamma indierna arbetar inom jordbruket, men trots att majoriteten av bönderna äger sin mark leder de alltmer kritiska väderförhållandena till undersysselsättning större delen av året. I och med att många kvinnor slutar arbeta i samband med giftermålet är majoriteten av alla invånare påverkade av jordbruket på ett eller annat sätt. Förutom effekterna av långvarig torka har bönderna under senare år drabbats av sjunkande producentpriser. Till följd av detta är många bönder skuldsatta och har svårt att försörja sina familjer. På senare tid har bondeprotester mot jordbrukspolitiken blivit allt vanligare.

En annan problematik ligger i hur politiken påverkar bönderna på lokal nivå. Multinationella företag producerar och säljer de kemikalier som används inom jordbruket, de har i sin tur lobbygrupper med stort inflytande i den indiska politiken. Företagen är även stora ekonomiska sponsorer till de två största partierna BJP och Kongresspartiet. På grund av partiernas ekonomiska beroendeställning gentemot företagen prioriteras inte diskussionerna kring kemikalier och dess hälsoeffekter. Den nu sittande premiärministern Narendra Modi lovade inför det senaste valet nya satsningar på jordbruket, att förbättra arbetsvillkoren och införa hårdare tag mot korruption. När världens största demokrati går till val i maj är dock missnöjet stort mot den sittande regeringen efter uteblivna vallöften.   

Konsumentmakt

Organisationen Kudumbam är ledande vad gäller ekologiskt lantbruk och hållbara odlingsmetoder. På gräsrotsnivå arbetar de för att anpassa jordbruket efter förändrade förutsättningar till följd av klimatförändringar. De har efter många år av nära samarbete med lokala bönder identifierat tillvägagångssätt för ett långsiktigt och framgångsrikt jordbruk. “För att möjliggöra ett jordbruk utan kemiska besprutningsmedel behöver vi odla mindre vattenkrävande grödor, som exempelvis hirs. Genom att öka mångfalden av grödor med ett systematiskt utbyte av fröer bönder emellan återskapas jordens bördighet. Dessutom innebär en större mångfald att kosten kan bli mer varierad vilket ger andra hälsobringande effekter” säger Oswald Quintal. Genom olika projekt inom Kudumbams verksamhet skapas därmed ett helhetsperspektiv på jordbruket som innefattar ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga aspekter.  

För att återskapa och upprätthålla en värld fri från kemikalier måste vi ändra vår attityd som konsumenter. Vi behöver förstå omfattningen av problematiken som besprutningsmedel medför och inse att vi är starkt förbundna med den lokala producenten. Den avgörande faktorn i kampen för en hållbar och rättvis värld för alla är inte ökad produktivitet utan tillgången på livsmedel och möjligheterna till lokal produktion. Det bästa sättet att säkra en allsidig livsmedelstillgång utan besprutningsmedel är små jordbruk, men stora delar av jordbruksindustrin tillbakavisar dessa rön. Inom politiken behöver gröna lobbygrupper sätta press på politiker och multinationella företag för att prioritera matsäkerhet och matsuveränitet. Det kräver att vi som konsumenter efterfrågar hållbara och ekologiska alternativ där producenternas ersättning garanteras via exempelvis Fair Trade-märkning. I framtiden beräknas antalet indiska bönder minska med över hälften med hänsyn till de effekter som klimatförändringarna medför vilket gör situationen ytterligare akut. “Vi har tvingat in jordbruket i en väldigt trång återvändsgränd. Vi behöver skapa mindre och mer varierade produktionsenheter. Om vi med hjälp av vår inställning kan kontrollera vad vi äter, då kontrollerar vi även handeln och därmed politiken. Genom ett hållbart synsätt världen över kan vi skapa förutsättningar för ljusare framtid” säger Oswald Quintal hoppfullt.

Tre indiska bönder under en kurs i ekologiskt jordbruk anordnad av Kudumbam

Hirsplanta

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *