En ojämlikhetens geografilektion

I Maharashtra, den indiska delstat som vi Srushtidnyan-praktikanter befinner oss i, ryms en stor mångfald av både livsstilar och biodiversitet. I den nordvästra delen av kartan ligger Mumbai placerad, där vi delvis bor, som med sina aldrig tystnande taxitutor räknas till en av världens största städer. Växelvis befinner vi oss också på landsbygden söderut, som ligger en ungefär åtta timmars tågresa från Mumbai. Geografiskt sett är det inte mycket mer än järnvägen som förenar dessa platser. Bara efter några timmars tågresa i sydlig riktning från storstaden öppnar sig ett grönskande landskap med djupa dalar och bergskedjor som står på led efter varandra. Utöver järnvägen förbinds förstås dessa platser också av den strida ström av människor som sätter sig på tågen för att resa in till storstäderna, dit de åker för att arbeta eller utbilda sig. Kunskapen som lärs ut i det indiska utbildningssystemet, där elever på grundskolenivå testas årligen för att de ska få gå vidare till nästa årskurs, är även den väldigt stadscentrerad.

Det är här problemet kommer in. Det är förstås inte bara delstaten Maharashtra som har en vid och bred diversitet; hela den enorma staten Indien innefattar tusentals olika grupper av människor och språk. Att på regeringsnivå administrera över och skapa standarder som inkluderar alla dessa vitt skilda grupper och kulturer har i vissa fall varit ett pågående misslyckande, där det ännu väl levande kastsystemet är det kanske kändaste exemplet. Skolsystemet är ytterligare en institution där detta gör sig särskilt påmint. För ett tag sedan fick vi besöka två olika utbildningsverksamheter, belägna uppe i bergen, som på olika sätt jobbar för att tackla de ojämlikheter som finns i det indiska utbildningssystemet.

Utsikt från Sevasadhana camp.

Runt 13:00 på lördagseftermiddagen rullade vår familjekombi upp över gräset utanför Sevasadhana camp i Ketki village, där ett 30-tal ungdomar övernattade mellan fredag och söndag för att lära sig mer om kultur, miljö och spiritualitet. Grundarna bakom Sevasadhana camp, som nu är inne på sitt tredje år, hade som huvudtanke att skapa en mötesplats för de ungdomar i trakten som annars inte skulle ha råd att åka på läger. Srushtidnyan reste dit för att prata om klimatförändringar och hur vi kan göra för att förmildra och mäta dem. Fram med plastmuggar, tejp, knappnålar och pennor – här skulle vädermätningsverktyg knåpas ihop:

Framåt kvällskvisten blev vi inbjudna att lyssna på ett seminarium om klassisk indisk musik, som sista programpunkt för dagen. Sedan skulle vi, precis som ungdomarna, spendera natten i Kietki village. Efter att kvällens ökända mosquito hour (mellan 17:30 och 18:30) som vi lärt oss frukta passerat ställde vi upp våra tält jämte uteplatsen där vi just blivit bjudna på mat.

Klockan 05:30 följande morgon ljöd rösterna från ungdomarnas morgonbön in genom tältduken som en mjuk väckarklocka. När vi väl öppnade upp tältet hade ungdomarna redan hunnit övergå till nästa aktivitet: morgonyogan. Vi hade knappt hunnit dricka dagens första kopp chai innan vi sömndrucket fick vinka hejdå, då de på lätta fötter var på väg ut i den täta djungeln för en fältexkursion.

Medan morgonen så sakteliga övergick i förmiddag körde vi sedan ännu längre in i bergsområdena på väg mot vårt nästa besök, hos Prayogbhumi Study and Resource Center. Barnen som kommer hit vandrar till sin skola, ibland flera kilometer (eller till och med mil), uppifrån bergen och ner till dalen där skolan byggts upp mitt i djungelväxligheten. Om eleverna vill får de promenera tillbaka till sina familjer över helgen; om de vill är de välkomna att stanna. Prayogbhumi beskriver sin utbildning som experimentell, skapad i samråd med eleverna från två av de olika stamfolken området, dhangar och katkari. Översatt betyder deras namn ”shepard tribe” respektive ”people who live in the Forest of Western Ghats”, vilket är den bergskedja som går längs med Indiens västra sida.

Söndagssysslor på Prayogbhumi: upprustning av uteplatsens golv.
Omgivningen runt Prayogbhumi Study and Resource Center.
Läraren Mangesh Mohite.

För att återgå till de nationella proven, nämnda ovan, berättade vår kollega Kunal Anerao om hur testerna i ämnen som engelska, matte och geografi bestäms på en nationell nivå och utfärdas årligen från Delhi. Testerna distribueras sedan på delstatsnivå på det lokala delstatsspråket – vilket i Maharashtras fall är marathi. Men vad händer med dem som inte har marathi med sig hemifrån, då? Och med dem som inte kan relatera till den kunskap som de nationella proven testar? Grundaren till Prayogbhumi, Shramik Sahyog, menar att omkring 90% av barnen och ungdomarna från de närliggande områdena blir underkända i de nationella proven. I dhangar- och katkarisamhällena pratas nämligen de egna stamspråken dhangari och kathodi. På många ställen har man exempelvis god kunskap om hur man förflyttar buffelflockar, men inte om hur tåg förflyttar alla de otaliga människor som reser mellan storstäder. Det tidigare är dock inget som testerna tar hänsyn till, eller ens värderar. Tåget, å andra sidan, råkar istället vara ett av alla exemplen som ingår i de nationella ordkunskapstesterna. ”Men hur ska man ens kunna veta att ’T is for train’, om man aldrig någonsin sett ett tåg?” menade Kunal.

Dhangar och katkari är bara ett axplock av människor som på grund av institutionernas utformning redan har oddsen emot sig. I någon mån känns det mer osannolikt att 10% av eleverna faktiskt lyckas godkännas, än att 90% inte gör det. I syftet att uppvärdera bortprioriterad kunskap har Prayogbhumi gjort ’empowerment’ till grundstenen i sin verksamhet. De beskriver i sin broschyr hur de, översatt, “ställt in siktet på att uppfinna ett utbildningssystem som ska passa samhällena med deras unika identitet, ett system som skulle bevara deras språk, deras historia, deras upplevelser och resurserna i deras omgivningar.”

Jakt efter småfisk vid den intilliggande floden.
Dagens fångst.

Det märks att de lyckas med sin vision. Barnen är till en början lite reserverade, men snart springer de före oss och visar hur de fångar fiskar med sina bara händer – något då vi aldrig kommer lära oss – och hur de odlar på sätt som passar i den lokala miljön. Här har de skapat egna sätt att utvinna energi bland annat från vattnet som strömmar från bergsväggarna under monsunperioden, eller från kodyngan som de samlar upp och förbränner i specialgjorda tankar.

Energitankar som drivs av komocka.
Energiutvinningssystemet som drivs av monsunens nederbörd.
Sandip, elev vid Prayogbhumi, som just visat oss hur monsun-generatorn fungerar.

Att alternativa skolämnen ges utrymme betyder inte att konventionella ämnen strukits från schemat; när vi frågar om deras favoritämnen svarar en liten kör av röster: ”maths!” Med både marathi, hindi och engelska på schemat – utöver sina egna språk – kan vi konstatera att de studerar dubbelt så många språk som vi gjorde när vi var i 10-årsåldern. När de presenterar sig reser de sig upp med korslagda armar och benen brett isär som står stadigt mot marken, och berättar sitt namn, kön, sin sysselsättning och ålder: ”I am Mangal. I am girl. I am a student. I am nine years old.”

Mangal, elev vid Prayogbhumi.
Samtal om klimat och geografi. Barnen berättar om alla djur de möter hemma och på vägen till skolan i ett av klassrummen. Bufflar, anakondor, apor och rykten om leoparder rör sig vant i omgivningarna.
Utsikt från klassrummet.

Här är inte utbildning bara utbildning, punkt. Om kunskap är makt kan omdefinierandet av kunskapens självaste innebörd bli ett sätt att rubba de maktstrukturer som understödjs av staten själv. Utbildning kan vara förtryckande, reducerande och nedvärderande – eller så kan den, som den lilla skolan Prayogbhumi lyckas visa genom att spegelvända praktikerna, vara självbestämmande, ’empowering’ och sist men absolut inte minst: uppvärderande.

 

Text: Julia

Foto: Julia, Frida och Prashant Shinde (Srushtidnyan).

 

2 Comments

  • Lisa Svara

    Försökte skicka en smiley, men det blev bara frågetecken. Så ni får helt enkelt föreställa er mig med hjärtögon – vilket underbart inlägg :heart_eyes:

  • Fanny Svara

    Så intressant!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *