En gul scarf och knutna nävar

Klockan slog precis om till midnatt här i Bolivia. Datumet är knappt synligt i det högra hörnet på min datorskärm men känns betydligt större inom mig. 25 november. Den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Detta är en enormt viktig dag, för varje år består likt förbannat patriarkatet. Varje år består det faktum att kvinnor världen över systematiskt får sina mänskliga rättigheter kränkta. Våldet mot kvinnor är en global pandemi, och kommer i olika former.

Förra veckan deltog jag och Camila i en mässa för urfolkens kommunikation i Abya Yala (det icke-koloniala namnet på Sydamerika). Mässan hölls på Univalle-universitetet i Cochabamba. Först fick vi skriva upp oss på ett utav nio huvudämnen, sedan hölls nio separata konferenser. Vi valde den som belyste genusperspektivet. Ganska direkt förstod vi vilket enormt intresse och engagemang det väckte, för klassrummet var smockat och tillslut satt det till och med folk på golvet. Här fanns representanter från Bolivia, Argentina, Guatemala, Mexiko, Colombia..

Julieta Paredes, representant för El Feminismo Comunitario, inledde med ett glödande tal om hur maktordningar samverkar i Abya Yala. Om hur kvinnokroppen är kolonialiserad. Kvinnor är ofria i sin sexualitet, i sina livsval, i sina kroppar och i sina roller i samhället. Är det en västerländsk konstruktion, frågade hon gruppen? En del som jag hittills har pratat med på praktiken om tiden före kolonialismen menar att de rätta värderingarna fanns då, att kampen som förs idag ska sträva efter att gå tillbaka till den harmoni som en gång rådde bland människor i Abya Yala. Paredes påpekade i sitt tal att en sådan syn är romantiserande och rasistisk. Det fanns visst krig. Det fanns visst orättvisor. Och patriarkatet existerade, om än i en annan skepnad. Jämfört med kvinnor i Europa vid samma tidpunkt, sent 1400-tal, hade kvinnor i Abya Yala det generellt bättre ställt. Men att påstå något annat än att urfolk är människor med brister som alla andra är ett gravt feltramp.

Julieta
Julieta Paredes

På samma sätt som jag upplever att feminismen spretar (på gott och ont) hemma i Sverige, så var också konferensen en salig blandning av tyckare. Flera gånger bad en och samma man om ordet och pratade högt om något som verkade irrelevant för ämnet, och sedan förväntade han sig applåder. Hans agerande gjorde mig irriterad. Varför tog han plats just här? Varför gavs han ens plats? Hur kom det sig att ingen avbröt honom? En kvinna bakom mig uttryckte samma känsla högt, och Paredes bemötte omedelbart detta med vad som blev en viktig tankeställare för mig.

Paredes tog fram två scarves. En utsträckt lila och en cirkulär gul. Den lila symboliserade Europas tid, och den gula Abya Yalas tid. Hon förklarade att när européerna tog över så kapade dem en annan kontinents tidsuppfattning, och sa att från och med nu så förvisas den i sin helhet till historien. Den lila scarfen skulle nu råda, och blev norm. Den lila scarfen är linjär och tror på ett passerat förflutet och en ”utvecklad” framtid längre bort. Abya Yala skulle så småningom vandra samma väg, menade européerna. På så sätt försvarades också imperialismen med påståenden om att en gjorde gott och ”civiliserade” en befolkning i nöd.  Liknande tankar existerar än idag.

Vad scarvsarna gjorde med mig var att jag insåg hur pass starkt min feminism, trots att jag vill något annat, är vinklad av min vithet. Mycket av mitt engagemang bygger på att jag relaterar till en upplevelse. Det jag upplevt själv och det förtryck jag utsätts för har därmed också format min kamp. När vithet samtidigt är norm så skapas en rörelse som stänger ute så mycket annat, och framför allt – andra. Detta har jag vetat rent teoretiskt innan, men här kunde jag så tydligt känna att jag missade något. En man med en blodig historia, en man som blivit ifråntagen sin kultur för att sedan återkräva den, en man vars kläder många vita bär som kostym på maskerad, en man vars språk inte finns att höra på en radiokanal, denne man delade en kamp med kvinnorna i rummet. ”Avpatriarkalisering och en avkolonialisering av våra kroppar kan inte ske utan männen” sa Paredes till mig och Camila efteråt. ”Vi vill ju ha våra bröder vid vår sida och kunna blomstra ihop.”

Så dels missade jag det uppenbara, att mitt manshat i svensk, medelklass och vit kontext inte gick att applicera här. Men jag tror också att frustrationen inom mig när män tar mycket plats, eller när kvinnor trycker ner sina systrar, har att göra med individualismen jag kommer ifrån. I kontrast med min upprördhet över någons bristande självinsikt så fanns det en stark tolerans i klassrummet mot mannen som må hända var ute och cyklade. Även han var offer för systemet patriarkatet, och den starka machismokulturen. Och även hon som proklamerade att kvinnor skulle veta sitt egna värde och sluta klä sig utmanande. För fokus för konferensen låg hela tiden på att förändring sker genom att ta makten över kommunikationen, redaktionerna och skildringen av sin egen existens. Förändring sker genom sexualundervisning och upplysning. Steg för steg. Lite i taget.

Kamera

Och det är också därför som den 25 november är så viktig, för den belyser det stora, strukturella och det globala problem som patriarkatet är. Vi kan liksom inte rucka på det med ett finger. Vi måste vara flera händer. Hand i hand, eller hand på axel. Några som böjer sig ner för att låta sina ihopflätade händer bli någon annans trappsteg. Det är en dragkamp. Knutna nävar i luften. Att aldrig ge upp. Att alltid försöka vidga sitt synfält, för plötsligt finns där så mycket mer kraft att hämta.

Elcumbre

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *