El choro i andernas hjärta

Imaynaya! – hur är läget? (quechua)

Jag är heter Vile och är praktikant på organisationen Kawsay i Bolivia som har sitt kontor i Cochabamba. Kawsay jobbar med att stödja ursprungsbefolkningen i landet på olika sätt, bl.a. genom återhämtning av kultur, stärka rättigheter samt självständighet.
Syftet med min praktik är ett interkulturellt utbyte mellan olika världar. Min huvudsakliga uppgift på Kawsay är jobba med olika projekt i El Choro, en liten bergsby uppe i den andinska cordilleran utanför Cochabamba på 4000 meters höjd. Här kommer jag att spendera halva min tid som praktikant. Jag kommer även att besöka många andra platser där de arbetar, lära mig hur organiseringen i Kawsay fungerar och arbeta med kommunikation.

Jag med vänner och lärare på en skolavslutning i grannbyn Suchuni

Jag kommer under min tid här i Bolivia att skriva ett flertal inlägg om mina projekt och livet här i el Choro, organisationen Kawsay och annat aktuellt som sker i Bolivia i en tid där politiken och moderniteten förändrar och delar upp landet snabbare än någonsin.

I det här inlägget tänker jag introducera El Choro lite kort:

El Choro är en liten by med 35 familjer (ca 200 personer). De som lever här är en liten del av Bolivias ursprungsbefolkning och tillhör quechuafolket. De är ättlingar till inkariket och har bott här sedan urminnes tider. I el Choro och tillhörande distrikt Cocapata rör sig alla människor med språket quechua. Männen och barnen förstår samt pratar lite spanska, medan kvinnorna endast pratar quechua.

Landskapsvy i El Choro över min värdfamiljs gård

Hur lever de här i El Choro?

Sett ur ett utanförperspektiv lever de ett ganska så simpelt eller ”fattigt” liv; väldigt lite pengar, enkel boendeform i lerhus utan toalett samt matlagning som sker över öppen eld bredvid en halmsäng. Men när man kollar närmare ser man att det inte är går att det inte riktigt är så, de har en frihet, yta, kultur, familj, vänner, och fridfull natur som kanske är mångt mer värdefull än materiella saker.

Går fattigdom eller glädje att mäta? Enligt de som jobbar på Kawsay har det historiskt sett inte funnits pengar eller privata egendomar och mark i de bolivianska kulturerna innan kolonialiseringen förändrade landet. Hunger eller fattigdom har inte heller funnits pratas det om. Därmed är fattigdom lite av ett koncept från västvärlden som stämplas hejvilt utan reflektion. Konsekvenserna av hundratals år i förtryck och modernisering har hur som helst blivit att många människor från ursprungsbefolkningen i Bolivia upplever sig själva som värdelösa och misslyckade trots att de lever enligt den kulturen de alltid har gjort.

Kvinna som rensar ogräs i sitt potatisland

Livet för absolut alla människor i El choro cirkulerar kring potatis. Mat, försäljning, arbete prat, så mycket potatis så att man nästan blir galen till en början. Byn ligger nämligen på en höjd där denna härliga planta växer perfekt, men där allt annat är svårt att försörja sig på. Här i bara El Choro finns det upp mot 300 olika sorter. De flesta män, kvinnor och barn spenderar dagarna i ända att odla och att sköta om sina djur (när barnen inte går i skolan givetvis).

Att mansrollen och kvinnorollen ter sig olika är tydligt, men samtidigt väl kompletterande. kvinnan sköter barnen och matlagningen medan mannen arbetar med odling och är familjens representant utåt sett.

 

En kvinna och hennes butik i grannbyn Totorani

4 Comments

  • Nils-Erik Nilsson Svara

    Super intressant och få en nära inblick i folket liv kring detta område! Ser fram emot mer fruktfull läsning.

    • Vile Karlsson Svara

      Håll i hatten, mer kommer! nästa gång handlar det kanske om nedskräpning eller mikroorganismer, vem vet…

  • Carin Hector Svara

    Så spännande, Vile. Det är lite som när du växte upp i Uråsa att potatisen var i centrum. Brukar man inte ”frystorka” potatisen på så hög höjd ? Är det inte jobbigt att vistas så högt upp ? Är det snö männen
    har i håret ? Sture och José är nu på Kuba.

    • Vile Karlsson Svara

      Potatis och morötter kommer alltid att var mig hack i häl, en välsignelse jag fötts med verkar det som haha. Det är korrekt Karin, det finns en potatissort som heter chuño som de fryser i snön på vintern och sedan torkar hård som sten, sen håller det i evigheter (och smakar väldigt gott). Det är faktiskt pappersbitar som de har i håret, så fort det finns anledning att fira något slängs det hejvilt. Sture och josé lever verkligen dröm-pensionärslivet. Kram på dig!

Lämna ett svar till Vile Karlsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *