Att så med dzo

Även om vi inte ser fälten från huset där vi övernattat så hör vi från tidig morgon en klar stämma blanda sig med jamande katter och klämtande från bönesnurror: “Kör, kör kööör, yaalo, yaloksto, yedzoniska, köö-ör”. Vår handledare kan inte översätta alla ord som sjungs, för det är inte riktigt vanlig ladakhi utan ett mer lokalt språk som endast används vid jordbruk i Nubra Valley som ligger strax norr om Leh.

Praktikanterna från LEDeG spenderade tre dagar i byn Charasa för att hjälpa bönderna så sina fält. Det såddes mestadels en grövre typ av vete, men även kidneybönor och en lokal typ av svart ärta. När fälten är redo att sås är det redan början på maj. Nubra ligger ca 3100 m.ö.h och man måste vänta tills glaciärerna börjar smälta tills det är någon idé att börja med jordbruket. Odlingssäsongen blir inte så lång, men jorden i dalen är av väldigt god kvalitét så det går ändå att få två skördar innan augusti. En säck med vete ger en utdelning på tio säckar!

Det traditionella sättet att ploga fält i Ladakh

När det är dags att så går hela byn ihop och hjälps åt från tidig morgon till sen eftermiddag tills alla fälten är klara. Familjerna i Charasa har via LEDeG fått utbildning och material till att göra sin egen kompost, och jorden de fått därifrån sprids ut på fälten med hjälp av traditionella korgar man bär på ryggen. Hela byn odlar ekologiskt utan några bekämpningsmedel sedan två år tillbaka. Regeringen subventionerar bekämpningsmedel för bönderna, men sedan man startade kompostprojektet behövs det inte längre. En kvinna vänder uppochner på en jordhög och ojar sig när hon visar upp daggmaskarna som kravlar omkring däri, “De förstör marken” säger hon på ladakhi. Hon vet inte om att maskar hjälper till att röra runt jorden och förse den med syre, att det är ett gott tecken att de har kommit tillbaka efter åren av icke-ekologiskt odlande.

Sedan man började odla ekologiskt har maskarna kommit tillbaka till jorden

Det finns ett fåtal traktorer i byn, men de används inte på fälten där vi arbetar. För att inte utarma jorden genom att köra tunga maskiner år efter år varvar man med vartannat år traktor och vartannat år det mer traditionella verktyget, dzo. En dzo är en hybrid mellan domesticerad ko och yak. För att ploga fälten behövs två dzos och minst tre personer. En som håller plogen, en som strör säden och en som jämnar ut marken efter de andra. Plogen är väldigt tung, så avbytare behövs så att det går att vila emellanåt. Fälten är av olika storlek, men de största tar en hel dag att så. Under dagen tar man rast för förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika. Fikat består av bröd, te och chang, lokal öl brygd på korn. Djuren får hö att äta under tiden, och en smörklick i pannan för en framgångsrik odlingssäsong.

Alla i byn hjälps åt med jordbruket, och alla får fika

Det slår mig hur trevligt det verkar att vara bonde i Charasa. Under en vecka är alla ute i solen, det sjungs och dricks och arbetas tillsammans. Därefter är det bara att vänta på att det ska gro, och när det väl är dags hjälps alla åt att skörda, och i slutändan står du med tio säckar vete istället för en. Kanske är det mer på det här viset lantbruket borde se ut i Sverige. Att återgå till mer traditionella metoder och sedan använda skörden för eget bruk snarare än kommersiellt kan vara en lösning för Sveriges utdöende landsbygd. Det vore också ett sätt för oss att skapa större samhörighet och kollektivkänsla. Vem vet, en dag kanske vi vaknar en morgon i maj av att svenska plogarvisor ekar över fälten.

Färdigplogat för dagen!

2 Comments

  • Kenneth Svara

    Tack för fin text! Har bönderna märkt av förändringar i smältperioden?

    • Julia Bergmann Svara

      Ja eftersom glaciärerna är mindre nu än förr börjar de smälta senare på våren. I Charasa räcker fortfarande det vatten som kommer, men i grannbyn Ayee har man byggt en artificiell glaciär längre ner på berget för att kunna börja odla i tid.

Lämna ett svar till Julia Bergmann Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *