Textilindustri och trek i bergen

Postat av
Svara

Nu är det tre veckor och två dagar innan jag ska resa härifrån. Det vi har kvar på agendan är ett besök till Chennai för ”youth helth mela” En stor mässa om ungdomar och hälsa. Där ska vi locka uppmärksamhet till SAGE:s monter(ett av de nätverk Kudumbam är med i) och hjälpa till med serveringen av nyttiga maträtter från hållbart odlade grödor. Vi ska också dokumentera evenemanget och så är det ett gyllene tillfälle att intervjua indiska ungdomar om vad de vet och tycker om ekologiskt jordbruk och klimat- och miljöproblem.

Efter besöket i Chennai den 22-25 ska vi besöka Kudumbams kontor i Porayar och Velankanni.

Arbetsmässigt handlar det annars mest om att knyta ihop saker vi har på gång och börja förbereda efterarbetet med att skriva artiklar och planera in föreläsningar. Vi ska färdigställa vår översättning av Kudumbams broschyr om ekoturism, skriva lite mer grejer till hemsidan och samanställa ett nyhetsbrev.

Vi har precis kommit tillbaka till Trichy efter besök i Tirupur och Kotagiri. I Tiripur besökte vi en ekologisk fairtradetextilfabrik och  ett konventionellt spinneri och väveri. I de konventionella enheterna fick vi se barnarbete, dåliga arbetsförhållanden och dåliga löner. Ändå är vi väl medvetna om att det vi ser är en i någon  mån polerad fasad.

Den ekologiska fabriken kändes annorlunda. Visserligen såg vi bara själva skrädderiet, men de var öppna med vilka klädkedjor och företag de säljer sina kläder åt och det var fritt fram att ta bilder.
Vi har också besökt ett färgeri. Ett högteknologiskt sådant, med noggrann rening och återvinning av vatten och kemikalier. Det verkar som att de enda färgerierna som är öppna är de som är rena eller de som är rika nog att muta Tamil Nadu pollution control board. TNPCB har stängt ner mängder av små och nedsmutsande färgerier. Det som fick myndigheten att ta tag i situationen sägs vara att vattnet i kokosnötterna i närheten av staden hade blivit rött.
Vi träffade en fackrepresentant från Textile workers union som klargjorde mycket för oss. Det kändes lite som att förhållandena i Tirupur var på bättringsvägen efter våra fabriksbesök. Janghanatan mosade den illusionen. Han sade att det enda fabrikerna har blivit bättre på är ”housekeeping” de har lärt sig att visa upp en finare sida åt utlänningar, journalister och ja, alla utomstående.
Han förklarade också hur textilarbetarnas situation är närmast som för en livegen. Fabrikerna berättar om hur de inte bara betalar lön utan också står för gratis boende i ”workers hostels” På dessa hostels är utomstående inte tillåtna och den enda telefonen som finns övervakas. De unga tjejerna och killarna isoleras från alla som vill berätta för dem vad de har för rättigheter, T.ex. facket.

Nog om hemskheter. Vi har också varit till Kotagiri och hälsat på Paula och Najite. Där uppe i bergen var det fantastiskt vackert. Vi har träffat medarbetare på Keystones kontor, varit på trek i skogen och duschat i vattenfall. Några stora djur har vi dock inte sett. Det närmaste vi kom var ett övergivet björnbo.

Tiripur och Kotagiri nästa

Postat av
1

Det är jätteskönt att vara ute på Kolunji och varva ner lite innan vi ska flänga runt igen. Förutom mig Sanna och Evelina finns här dessutom sju personer från röda korset. De ska stanna i fem veckor och hålla Tjej- och killgruppsledarutbildningar. På lördag kommer alltså dessutom 20 indiska socionomstudenter hit och Kolunji kommer att bli fyllt till brädden av människor. Det är känns inte lika isolerat när det är en massa folk här och det inkräktar inte på något vis på arbetstiden heller då de har mer fullt upp än oss. Vi jobbar för närvarande en hel del med att skriva artiklar. Både till tidningar i Sverige och svenskfinland samt till efterarbetet. Förutom det översätter vi Kudumbams broschyr om ekoturism till svenska och jobbar med innehållet till deras nya hemsida som förmodligen kommer att lanseras i början av mars. Lite tid nu kommer även att gå åt til att planera vårt besök till Tiripur. Den sjätte åker vi dit för att göra besök på en ekologisk fairtradeklädfabrik och en helt vanlig dito. Vi ska också träffa arbetare frn repektive fabrik och jämföra deras situation. Den ekologiska fabriken heter ”Asissi Garments” och är en potentiell ny samarbetspartner för Kudumbam och Leisanätverket. Dit skulle Leisabönder som odlar ekologisk bomull sälja den bara de blir certifierade. Som förberedelse träffade vi idag två tjejer som har jobbat i textilfabriker i Tiripur. De tvingades dit av familjens ekonomiska situation och trots att arbetsförhållandena är hemska var de glada att kunna få jobb. En av tjejerna, Kanaja, 18 år, började jobba i fabriken när hon var femton. Hon fick ett treårskontrakt och en lön på 4000 rupies i månaden, varav en fjärdedel hålls av fabriken tills kontraktet är fullgjort. Hon bröt kontraktet efter ett och ett halvt år eftersom varken betalningen eller förhållandena var särskilt bra. Efter Tiripurvisisten ska vi åka upp i bergen och besöka Paula och Najite på Keystone foundation i Kotagiri. Det ska bli kul att träffa dem och vi förväntar oss få se vår första gaur där uppe i vildmarken.

Mindre än två månader kvar!

Postat av
Svara

Som jag har skrivit i alla tidigare inlägg, tiden går alldeles för fort!

Vi har massor med arbete att göra och ännu mer intressanta saker vi vill hinna se. Något vi kommer att lägga mycket tid på nu framöver är att översätta en broschyr om ekoturism, som kudumbam har tagit fram, till svenska. Kudumbam har dragit igång ett ekoturismprojekt, man vill locka turister från runtom i världen att uppleva Indien, inte bara längs turiststråken. Utan också visa folk vad för problem den indiska landsbygden brottas med och hur de kan lösas. För Kudumbam kan projektet bli en ny inkomstkälla samtidigt som det uppmärksammar fler människor om situationen här.

Förutom det ska vi jobba med Kudumbams hemsida. Just nu existerar den inte. Vi ska skriva en del grundläggande material, men främst ska vi hjälpa till med att tillföra perspektivet om vad vi som utländska studenter vill veta. T.ex. Vad det finns för möjligheter att göra mfs-research med Kudumbam och så vidare.

Vi är också förväntansfulla inför vår reportageresa till Tiripur. Där ska vi besöka en ekologisk fairtradetextilfabrik och en vanlig textilfabrik. De som jobbar i textilindustrin är oftast unga tjejer som har blivit rekryterade på slavlika kontrakt till odrägliga arbetsförhållanden. Vi ska jämföra situationen i fabrikerna och så ska vi träffa tjejer som hoppat av och nu får stöd av kudumbam att finna en alternativ försörjning.

Det ska också bli jättetrevligt att åka upp till kotagiri och träffa Najite och Paula och se hur Keystone fungerar. Det har vi planerat göra andra helgen i februari

Åtminstone någon av oss ska delta i ”Youth health mela” i Chennai. Där kommer TEDE-Trust att ha en monter och om inte annat så kommer vi ju att dra extra uppmärksamhet till den. Det blir också ett utmärkt tillfälle att intervjua ungdomar om deras syn på ekologi och hållbar konsumtion så att vi får material till efterarbetestidningen, ett frö för förändring.

Ännu ska vi också hinna ut till kudumbams två kontor vid kusten och dokumentera arbetet där. Det finns så mycket man vill hinna med!

Happy Pongal

Postat av
Svara

Nu är skördehögtiden Pongal över. Vi har firat högtiden på Cirhep tillsammans med de andra praktikanterna. Högtiden löper över tre dagar. Den första är tillägnad naturen, då ska man stiga upp innan soluppgången och koka sweet pongal. Det är tänkt att grytan ska koka över mot soluppgången precis när solen stiger från horisonten. Vår gryta var lite försenad.

Risgrynsgröt blev det i varje fall, för det är ungefär vad sweet pongal är. En förfärligt söt risgrynsgröt. Den innehåller ungefär lika mycket jaggery, sockerrörsråsocker, som ris. Vi kämpade i oss en väl tilltagen portion var med god min. Det var först då vi blev erbjudna den tredje portionen för dagen som vi kände oss tvungna att artigt men bestämt tacka nej.

Den andra dagen av firandet är till för att hedra djuren. Vi inledde den dock med att bestiga Kadavakorichi(jag vet inte hur det stavas), berget som Cirhep jobbar med watersheds runt. Det var en härlig morgonpromenad och utsikten från banyanträdet under ,vilket vi åt vår medhavda lunch var fantastisk.
Framåt eftermiddagen åkte vi för att se hur djuren hedras. Man tvättar dem, och målar dem i alla regnbågens färger. Vi såg prickiga kor, hundar och getter. Korna ska också, vare sig de vill eller inte, få smaka en rejäl portion sweet pongal.

Den tredje dagen är tillägnad människan. Det är då de traditionella tjurfäktningarna äger rum. De har hotats att förbjudas tidigare år på grund av att det skadar både tjurar och människor. Personligen tycker jag nog att det skulle vara lika bra om de lyckas förbjuda det till nästa år. Tävlingen går ut på att hålla en arg tjur om puckeln tillräckligt länge för att vinna ett pris. Traditionellt ger man alkohol till tjuren så att den ska vara riktigt vild, men det är inte tillåtet på detta mer uppstyrda evenemang i utkanten av Madurai. Här har man brottats med tjurar i omkring tvåtusen år. Ingen skadades allvarligt där vi var, men på andra platser har många fallit offer för tjurarnas horn och klövar.

Nu är vi på kontoret i Trichy och det är dags att gå tillbaka till arbete på riktigt. Nu känns det verkligen inte som att vi kommer att ha för lite att göra. Snarare är det tvärtom att vi kommer att behöva prioritera och diskutera vad som är nyttigast och intressantast. Det kommer också att vara mycket människor här och på kolunji framöver. Tjejgruppsutbildare från röda korset, Albins folkhögskola och Jonatan från framtidsjordens styrelse som är här och skriver sin masteruppsats om relationen mellan ekologiskt kontra konventionellt jordbruk och demokratiutveckling.
Jag tror att det kommer att bli två kul och intensiva sista månader nu när vi har mycket att göra och absolut inte behöver känna oss isolerade på något sätt.

Semestern är över

Postat av
1

Jag och Sanna är tillbaka på kontoret i Trichy efter en härlig semester. Nyår firade vi alla volontärer tillsammans i Kochi och inte bara vi utan dessutom ett par pojkvänner. Skaldjursälskare som jag är så var Fort Kochi ett paradis. Jag befann mig vid stranden vid de kinesiska fiskenäten, en traditionell fiskemetod som här har överlevt och består av stora nät på ett slags vinsch som sänks och lyfts ur vattnet, minst en gång om dagen. Detta eftersom det är där fiskarna saluför sina färska skaldjur. Då man köpt sin måltid i stora räkor, bläckfisk, musslor eller något annat är det bara att kila upp till en av restaurangerna på andra sidan parken och få det tillagat för 100 rupies(ca 13 kronor)

Efter Kochi begav jag mig till Alleppey och tillsammans med några backpackers fyllde vi en större husbåt med människor och åkte på en lugn och skön dygnsresa på Keralas berömda backwaters.

Då jag kommit iland från båten hoppade jag på bussen mot Varkala beach. I varkala fastnade jag resten av semestern. Jag träffade trevliga människor, hängde på stranden och åt god mat. Jag testade till och med en ayurvedisk helkroppsmassage. Massagen avlsutades med några välmenade råd om hurudan massage man kan hetta till förspel med, men ack så vulgärt det blev att låta då massörens ordförråd på engelska var för begränsat: ”this do before fuck”

Här på kontoret hinner vi inte med mycket jobb innan det är dags att åka igen. Imorgon tar vi bussen till Nilakottai och Cirhep för att fira skördefesten pongal och träffa de andra volontärerna igen.
Det känns lite segt att det är vardag igen, men bara vi kommer igång med alla intressanta grejer som ligger framför oss så försvinner nog den känslan. Det känns också galet att mer än halva tiden har gått. Jag tror att det kommer bli jobbigare att återacklimatisera sig till Sverige än det var att acklimatisera sig till Indien

Återkommer efter Pongal och berättar om firandet!

Hållbar försörjning, ekonomiskt såväl som ekologiskt

Postat av
Svara

Hej! Nu sitter jag i ”soffan” (en möbelram som en gång var en soffa, nu är dynorna utbytta mot kartong) hemma i huset medan Najite hackar grönsaker till middagen. Det är vad vi äter till middag, hackade grönsaker i olika versioner. Det vill säga, vi varierar mellan en handfull olika grönsaker hackade i olika storlekar. Vi har knappt hunnit bli hungriga från den mastiga men utsökta slowfoodlunchen som serverades på kontoret för att uppmärksamma Terra Madre Day, ett internationellt event till den lokala, ekologiska, rättvisa och vällagade matens ära. De senaste veckorna har vi huvudsakligen arbetat med att producera material för inköpare av Last Forest-produkter. Last Forest är det varumärke som Keystone har arbetat fram, med ekologiska och rättvisemärkta produkter producerade av ursprungsbefolkningen i Nilgiri. Idén är att kombinera ekologiskt bevarande arbete med ekonomisk utveckling, och att på så vis skapa hållbar försörjning såväl som hållbart nyttjande av naturresurserna. Detta är naturligtvis av yttersta vikt eftersom ursprungsbefolkningens försörjning är beroende av stabila ekosystem. Varorna är sådana som adivasi traditionellt har odlat och samlat, och nyckelprodukten är vildhonung. Av bivaxet tillverkas salvor och tvålar. Keystone har upprättat produktionscenter som ska säkra att ursprungsbefolkningen styr över hela förädlings- och förpackningsarbetet. Där tar man också hand om en mängd lokala grödor och kryddor som Last Forest Enterprises sedan saluför i butiker över hela södra Indien. Last Forest är ett framgångsrikt koncept, och i förra veckan huserade kontoret en workshop på temat Fair Trade och marknadsföring. Affärsfolk från hela Indien deltog, och workshopen avslutades med kurumbafolkets traditionella dans och musik. Efteråt fortsatte festligheterna hos mig och Najite, och vi fick lära oss att laga wheat dosai och att dansa badagadans. Badaga är ytterligare en stamfolksgrupp, och stegen i de olika folkens danser liknar varandra, även om badagakillarna på kontoret har försökt intala oss motsatsen. Det fantastiska med den traditionella dansen, fick vi lära oss, är att den går att dansa till alla rytmer och tempon. Och ja, efter att ha sett ett förvånansvärt lyckat framträdande med badagadans till Justin Biebers Baby så är vi faktiskt övertygade. Lördag 17/12 blir sista arbetsdagen för oss hitom årsskiftet, sedan drar vi neråt slätterna för semester. Det blir jul i Pondicherry med resten av praktikantgänget, sedan bröllop i Trichy, en vecka i Kerala och så en vecka i Bombay där vi ska hälsa på en kollega från kontoret. Efter att ha simmat i sambaar (en linssås som äts ca tre gånger per dygn) i två månader har semesterplanerna tenderat att glida över i detaljerat matplanering. Det blir franskt i Pondicherry… qoc au vin… entrecote… seafood i Kerala… färsk hummer… prawn curry… Ja, ni fattar. Detta är vad vi pratar om på kvällarna när vi gått och lagt oss. Ruth, kollegan i Bombay, känner uppenbarligen samma sak och har redan börjat författa en lista med allt som ska ätas när vi hälsar på. Vi har dock en del kvar att göra innan vi far. Parallellt med informationsmaterialet har vi arbetat med att ta porträttfoton och författa arbetsbeskrivningar av hela Keystone-teamet för hemsidan. Det är få som älskar att få en systemkamera uppkörd i ansiktet, så vi har varit tvungna att likt paparazzifotografer jaga stora delar av teamet tills de till slut ger med sig och låter sig fotograferat. Av naturliga orsaker har vi därför en del arbete kvar på fotofronten. Så god jul och gott nytt år. // Paula och Najite

Ekorrar, besök och om en vecka är det jul

Postat av
Svara

Hej

Det är Frans som håller flaggan högt och skriver blogginlägg från camp Kudumbam, men nu ska även jag dra mitt strå till stacken. Jag tänker också vara så pass fräck att jag passar på att göra lite smygreklam för min egen blogg där jag skriver mycket oftare och mer. http://www.dt.se/pralin/bloggar/resor/indienpraktik?url=http://blogg.dt.se/indienpraktik/#DTTop

Som Frans innan har skrivit gick konferensen och mötet med Framtidsjorden närverk i Asien riktigt bra. Förhoppningsvis kan mötet även vara startskottet för något som kommer bli ännu bättre på långsikt  ”Organic Food Alliance”.

Väl tillbaka i Trichy har vi haft möten med Kudumbam för att bestämma vad vi ska inrikta oss på nu när arbetet inför mötet är över. Vår främsta uppgift kommer att bli att fixa till deras hemsida. Den som finns nu är som en pdf fil, det finns ingen information alls. Så vi håller på att leta bland olika power point presentationer och projektbeskrivningar för att hitta relevant information.

Vi har även varit en snabbis ut till Kolunji, Kudumbams kursgård. När vi kom in på ”vårt” rum slogs vi av att det låg små svarta kulor överallt. Var det råttor? Kunde det vara från ödlorna som finns överallt? Vi hittade fler och fler ledtrådar, en tub med hårinpackning var sönder biten, linfrön uppätna, det hade skett ett försök till inbrytning i röret med vätskeersättning och sist men inte minst, min madrass var sönderbiten så att stoppningen runnit ur. Det är med allra största sannolikhet våra vänner ekorrarna som varit och hälsat på. Vi såg att de hade fått upp ett hål i nätet som sitter för badrumsfönstret. Hålet är lagat nu, men för säkerhetskull lämnade jag och Sanna kvar Frans som ekorrskrämma när vi åkte in till Trichy igen.

Vi har även haft riktigt fint besök ute på Kolunji från Sverige. Maria från Framtidsjorden har bott hos oss på Kolunji i tre dagar för att se hur Framtidsjorden och Kudumbams projekt framskrider. Vi kunde hänga med henne när hon åkte runt. Vilket gjorde att vi fick chans att samla material till olika artiklar vi planerar att skriva. Vi kunde till exempel intevjua en kvinna som gått över från att odla ris till den mindre vatten intensiva grödan hirs.

Nu väntar vi bara på att Najite ska komma från Keystone inatt. Ska bli riktigt kul att träffa henne igen. Om en vecka är det Jul vilket vi ser fram emot, då kommer alla praktikanter  att träffas i Pondicherry, för lite sol, bad och västerländsk mat. Sen blir det bröllop i Trichy, ny år i Kochin och semester. Jag kommer att vara tillbaka precis i tid till Pongal.

God Jul

Evelina

Konferens och ny allians

Postat av
Svara

De senaste dagarna har präglats av sjukdom, visionärna diskussioner och framtidsanda.

Vi har deltagit i en konferens med syftet att knyta ihop producenterna av ekologiska produkter med marknaden, försäljare och konsumenter alltså.

Magproblem har  varit rätt genomgående dessa dagar och har trist nog hindrat vissa av oss att höra alla intressanta föreläsare och delta i alla progressiva diskussioner.

Deltagarna på konferensen kommer från Ladakh(Ett område i bergen i delstaten Jammu Kashmir i nordligaste Indien), Sri Lanka och Tamil Nadu. Deltagarna representerade NGO:s, ekologiska butiker och bondeorganisationer.

På konferensens sista dag grundades ett nytt nätverk med syfte att koordinera samarbetet mellan försäljare och producenter av ekologiska produkter. Namnet ”organic food alliance” kom på förslag men är inte bestämt än. Genom denna allians ska kontakterna parterna emellan upprätthållas. Närverket är också tänkt att ha hand om en resursdatabas och eventuellt ta en tydligare roll i grossistledet genom att gemensamt förhandla med transportbolag och styra upp lagring. Alliansens exakta roll är inte klar än, men bara det faktum att parterna kommer att träffas regelbundet bådar gott för framtiden.

Nu är vi Kudumbamvolontärer tillbaka i Trichy efter att ha tagit farväl av Emelie och Frida från Cirhep samt Maria från framtidsjorden. Julafton närmar sig med stormsteg trots den nästan totala avsaknaden av julstämning. Det närmaste man kommer är plastgransbutiken vi såg i Chennai och asken med pepparkakor min farmor bakat, som jag fått skickat hemifrån.

   

Excentriska ekoentusiaster i Chennai

Postat av
Svara

Nu är vi på Kudumbam i Chennai igen. Här ska vi intervjua ekologiska butiksägare och kunder. Det känns helt okej att vara tillbaka i stadsmyllret efter ett par veckor av Kolunjis totala lugn. Chennai är varmt och vägarna har blivit rätt guppiga av de intensiva regnen. Nu är det däremot uppehåll och det mesta av vattnet har runnit undan.

Jag har haft möjlighet att köpa några nya böcker, något som verkligen behövdes efter tiden på Kolunji. Vi har också inhandlat nya anteckningsblock då vi har använt sådana flitigt.

 

De första butiksintervjuerna genomförde vi idag tilsammans med Mr Murugaiyan efter den rutinmässiga väntetiden på någon timme efter utsatt tid. Murugani berättar åt mig när vi kör mot den första butiken att han har en vän från Finland, från Mariehamn. När jag först hör detta tänker jag att jag måste ha hört fel, men det visar sig att stämma. En god gammal vän till honom bor i min hemstad med 11000 invånare. Hans vän har läst min artikel i lokaltidningen och vet vilka mina föräldrar är. Världen är liten!

 

Vi har stött på många excentriska både butiksägare och kunder. Många har tydliga ideér och tycker om att uttrycka dem mycket verbalt. Ju mer vi talar med butiksägare desto krångligare blir det att sy ihop vår studie till något användbart. Staden och landsbygden är något så oerhört olika här. Även om många butiksägare har egna gårdar eller bakrund som jordbrukare så förstår de inte alla i varje fall småbrukarens situation. Varken butiken eller jordbrukaren är i alla lägen sugen på att sköta logistik och transport, det blir för mycket jobb.

Problemen är krångliga men inte alls oöverkomliga. Det största problemet är helt enkelt att marknaden är så liten. När det är så små transporter av varor som kan tas in åt gången är transportalternativen buss eller tåg. Personalen på dessa hanterar inte alltid varorna med den ömhet de behöver och mycket går därför ofta till spillo. Dessutom är det dyrt.

 

Nu ska vi iväg och intervjua några butiker till. Det blir intensivt arbete fram till mötet den sjunde då vårt resultat ska presenteras.

Bröllop och incest

Postat av
2

Bröllop, bröllop, bröllop! Blommor i miljontal, hundratals gäster, välsignelser i timmar, musik med risk för tinnitus, glädje, rädsla…ja man får ju säga att ett indiskt bröllop är något alldeles extra!

I morse tvingade vi oss upp vid 7.00 am för att sätta på oss våra bästa Churidas (då vi inte hunnit få tillbaka våra saris från skräddaren), pricka dit bindin och fixa en anständig frissa. Det senare gäller mest Emelie, då jag själv inte har så mycket hår att fixa med ;)

Klockan 8.00 bar det av till den närliggande byn Pappinakenpatti där bröllopet skulle hållas. Väl på plats motades vi in i ett rum fullt av människor ståendes runt brudparet som satt på små pallar på golvet. Ceremonin var redan i full gång och bybo efter bybo gick fram och till brudparet och välsignade dem genom att doppa fingrarna i först en skål med komjölk och sen i en gul vätska (innehållande en ingefärsliknande växt och vatten), för att sedan trycka det mot brudparets pannor.

Efter detta blev det vänta av! Brudparet försvann med en hord av kvinnor (bruden)/ män (brudgummen) för att ”bada”, byta om till ytterligare en bröllopsdräkt och piffa och puffa på alla dess vis.

Väl tillbaka i all sin tjusiga stass äntrar de scenen (som satts upp kvällen innan) och intar de sammetsklädda ”tronerna”. Nu börjar en väldig procedur med blombyten, tåringar (motsvarigheten till vår vigselring), fler välsignelser, riskastande och en massa fotograferande. Självklart får vi ”vitingar” gå upp på scenen för att bli fotograferade med brudparet.

Efter att själva ceremonin är avklarad går de nygifta runt till olika små tempel i byn för att bli välsignade ytterligare en gång – sedan var det klart! Nu bjuds alla på mat som släktingar stått och tillagat i enorma grytor (det var ju som sagt hundratals gäster). Ja man får ju säga att det var ganska coolt ändå!

För att då komma till den negativa delen av det hela – incest!! Något som vi upptäckt sen vi kommit hit är att det är vanligt med giftermål inom familjen. Morbror gifter sig med systerdotter! Detta medför att det föds många barn med någon sorts funktions fel, såsom blindhet, dövhet, stumhet, utvecklingsstörning, autism m.m. Detta är även en stor orsak till barnadödlighet. Generation efter generation gifter sig inom familjen och detta skapar stora problem. Chandra har sedan några år tillbaka försökt förklara för byborna att detta är något dåligt som de bör undvika. Dock syns inga större resultat än, och till vår stora förskräckelse upptäckte vi mitt under ceremonin att även detta par var morbror resp. systerdotter!!! Kändes som att hela det roliga med att se ett indiskt bröllop försvann!

För några dagar sen berättade Chandra även att i en annan närliggande by har 50 barn föds (de senaste åren) med ett tydligt funktions fel och flera barn har dött. Alla barn är föda av par som gift sig inom familjen! Vi fick se bilder och höra historier av några barn som vi också kommer få träffa så fort tillfälle ges. Chandra har även försökt få bistånd till att starta upp en ”hjälpskola” för dessa barn, men har tyvärr inte fått något napp.

Jag som har en mamma som jobbat inom särskolan i många år och även själv jobbat där det senaste halvåret tände till på tusen stubiner!! Tog genast kontakt med mina gamla kollegor samt gick in på skolverket och började läsa igenom läroplanen för särskolan. Tog så klart hjälp av min mamma som kom med några tips och råd. Problemet är ju bara – det måste finnas engagemang och en vilja att förändra. Detta verkar det vara snålt med ute i byarna just nu – men kanske kan vi få det att ändras! Hoppas! Hoppas!

Vi har försökt börja så smått genom att uppmuntra Chandra prata om detta med SHG samt har även lagt till det som ämne att diskutera med tjejgrupperna. Jag har även väckt ett intresse hos en på särskolan därhemma som förhoppningsvis kan hjälpa till med kunskap och tips. Vad det blir får framtiden avgöra. Under tiden letar jag fullt efter eventuella sponsorer samtidigt som om jag försöker fundera ut en plan för att detta ska fungera och hur man kan göra det möjligt. Det viktigaste är ju att förhindra att de gifter sig inom familjen. Om någon har tipps på något som kan hjälpa oss är vi ytterst tacksamma. Nu sätter vi igång!

/ Frida (eller som jag numera heter: Feruda)