Vittnesmål från tågrälsen

Den senaste månaden har uppropet #metoo spridit sig över världen, där kvinnor uppmanas dela med sig av sina upplevelser av sexuella övergrepp. I Sverige har hundratusentals kvinnor brutit tystnaden och trätt fram under hashtagen för att berätta om vad de utsatts för på bussen, i skolan och på sina arbetsplatser. Även här i Indien har metoo tagit upp debatten om det utbredda våldet och trakasserierna kvinnor dagligen utsätts för. På Twitter och andra sociala medier har Bollywoodstjärnor såväl som andra kvinnor delat med sig av sina berättelser.

Mumbais kollektivtrafik är heller ingen fredad zon från trakasserier. Varje dag färdas 7,5 miljoner människor med stadens lokaltåg för att kunna ta sig till och från sina arbeten, skolor och stadens shoppingstråk. För många kvinnliga pendlare innebär dessa resor en risk för att utsättas för allt från catcalling till tafs i trängseln. Ett förekommande fenomen är att män står i dörröppningen till tågvagnen och snärtar till kvinnor på brösten när tåget är på väg att lämna perrongen. “Detta har hänt flera jag känner”, berättar min vän Iskra. “Det är ingen idé att anmäla då gärningsmannen försvunnit bort från stationen innan man ens hunnit reagera”, tillägger hon.

För att få bukt med tafsandet och öka säkerheten för kvinnor i kollektivtrafiken har statliga åtgärder vidtagits. För 24 år sedan blev Mumbai den första staden i världen att inrätta speciella vagnar enbart för kvinnor. På utsidan har färgglada klisterlappar satts upp, föreställande kvinnoansikten. Allt för att män inte ska kunna förvirra sig och hoppa på fel vagn i rusningstrafiken. Övervakningskameror har installerats på alla tågstationer och efter klockan åtta på kvällen finns det numera en polis utstationerad i varje kvinnovagn.

Många kvinnor jag har pratat med berättar att de känner sig tryggare av vetskapen om att en polis alltid finns nära till hands om något skulle hända. Tidigare undvek många att ta tåget på kvällen då kvinnovagnen ofta var tomma, vilket ökade risken för överfall. Men så är inte längre fallet. Initiativet har lett till att fler och fler kvinnliga resenärer väljer att åka kollektivt även under kvällstid.

Men trots dessa åtgärder hör man ständigt om nya fall där kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier i Mumbais myllrande kollektivtrafik. Bara för några veckor sedan rapporterade nyheterna om att en 13-årig flicka vårdas på sjukhus för sina skador efter att hon hoppat av ett tåg i farten. Flickan hade försökt fly från en okänd man som tagit sig in i den folktomma kvinnovagnen hon satt i. Mannen hade betett sig hotfullt och vägrat stiga av. När nödbromsen inte fungerade såg hon ingen annan utväg än att kasta sig ur tågvagnen.

Det är tydligt att mer behöver göras innan Mumbais järnvägsystem kan räknas som en säker plats för kvinnor och flickor att vistas i. Kvinnovagnar och en ökad polisiär närvaro kan endast ses som tillfälliga lösningar på ett mycket mer omfattande samhällsproblem. Ett problem som grundar sig i patriarkala strukturer där kvinnors kroppar ses som allmän egendom. Det som behövs är en attitydförändring hos inte bara män utan i samhället i stort. För att se till att kvinnors historier om övergrepp och trakasserier tas på allvar och mäns agerande slutas bortförklaras. Frågan är om metoo kan bli det första steget för en sådan samhällsförändring. Inte bara i Indien utan resten av världen.

DSC_0206

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *