The city of dreams

Mumbai är en gigantisk, levande, pulserande, tillsynes kaotisk men under ytan organiserad stad med mil efter mil av kojor och slott, slum och lyx. Den beräknas just nu vara hemstad till över 22 miljoner människor. I runda slängar, för exakt statistik är omöjlig att föra. Stadens folkmängd ska ha fördubblats sen 90-talet, och det beror främst på att människor från landsbygden har flyttat till staden på jakt efter jobb och ett bättre liv. Ända sen 50-talet, då Indien som en självständig stat fick igång en snabbt växande industrialisering och därmed en ekonomisk utveckling, har människor vallfärdat från landsbygd till stad. Inget tyder på att trenden kommer att vända, i alla fall inte i Mumbai, som även går under namnet “The city of dreams”.

Så vad händer då ute på landsbygden, där befolkningsmängden sakta sinar? I många av byarna i Maharashtra, delstaten som Mumbai tillhör, består invånarna i byarna till stor del av pensionärer. Det är vanligt att de jobbat i Mumbai hela sitt liv, men vill komma tillbaka till sin hemby för att få lite lugn när arbetslivet är över. Med hopsparade pengar rustar de upp sitt gamla hem, eller bygger nytt, och bor billigt och bekvämt, bort från storstadens hets. Barnen och barnbarnen har då alltid en given semesterdestination, och hälsar på så ofta som jobb och skola tillåter. Detta gäller såklart medelklassen och uppåt – de som haft turen att få ett välbetalt arbete, och kunnat bo bra och till och med spara undan. Kanske någon i familjen haft ett statligt arbete, vilket i Indien är nästintill jämställt med odödlighet.

De fattigaste som flyttar från landsbygden har kanske varit bönder som hamnat i för stora skulder och flyttat till Mumbai i desperat hopp om att slippa svälta. I staden hamnar de antingen i slummen eller under en bro, och överlever från dag till dag. Barnen får ingen skolgång och det finns inga planer på att komma tillbaka till hembyn för att få en lugn ålderdom.

En annan konsekvens av urbaniseringen är en förlorad medvetenhet om var maten kommer ifrån. På Mumbais gator finns stånd efter stånd med snabbmat – samosas, nudlar, dosas och vada pavs. Däremellan trängs ett otaligt antal av tea stalls som säljer rykande hett masala chai att skölja ner maten med. Men mellan mat- och testånden sitter även kvinnor och män på utbredda filtar och säljer färska grönsaker, som de sprayar med vatten för att få bort det ständiga dammet. Maten hemma lagas ofta från grunden, och tiffins förbereds på morgonen för att delas med kollegorna eller kompisarna på lunchrasten. Köket i huset är alltså i allra högsta grad levande, det breda och billiga restaurangutbudet till trots. Men maten som lagas hemma består av livsmedel som köpts på gatan, på marknaden eller i den närmsta affären. Hur grönsakerna och spannmålet faktiskt kommit dit är det få som vet.

City Bakery
City Bakery i centrala Mumbai

Maten tas för givet, och odlarna får inte den cred eller den ekonomiska ersättning som de förtjänar. Samtidigt har klimatförändringarna gjort odlingen till en rysk roulette, där det inte längre är möjligt att förutspå vädret. Extrem torka kan nästa år bytas ut till extrema skyfall, som kan leda till flera år av förstörda skördar. Det är inte konstigt att bönderna ger upp, och väljer att flytta till stan i jakt på bättre lycka. Det är alltså de som vanligtvis hamnar i slummen, eller blir helt hemlösa. Vem ska då försörja denna nation, som inom några år kommer ha den största befolkningsmängden i världen?

Cashewnöt och cashewfrukt
På en cashewfarm i Devrukh, 30 mil söder om Mumbai.

 

 / Anna Daneberga

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *