Så ett frö i nedförsbacke

15537033_10154816612783559_1072640656_o

Nattens åskoväder drog med sig ett välbehövt regn över Sotopata. Klockan är åtta och jag, Manuel Rodriguez och Clemente Quispe går längs med grusvägen från den lilla byn Sotopata, nordvästra Bolivia. Tiden är inne för att äntligen så majs på den nyinskaffade åkern. ”Vi odlar en del, men inte så att vi kan vara självförsörjande.” säger Clemente och berättar att majsen och bananerna stannar i området, medan största delen av den ekologiska kokan säljs till marknader i La Paz. För att tjäna pengar har de båda, liksom många andra män i Bolivia, jobbat större delen av sina liv inom byggbranchen.

Den väntande åkern ligger en bit ner i djungeln och visar sig vara en brant bergssida. Som en röd skidbacke om sommarhalvåret. Marken är nyligen eldad för näringens skull, så svartbrända träd ligger kors och tvärs nedanför oss. Rakt fram tornar gröna bergskedjor upp sig. ”Från vänster har du Argentina, Brasilien, Chile och Peru” säger Clemente och pekar.

Vi börjar nerifrån och jobbar oss uppåt. Först grävs ett hål, ner med tre majsfrön och sedan täcka för. Samma process upprepas en halvmeter ifrån det förra hålet. Det är inte lätt att jobba och samtidigt hålla balansen i lutningen. Flera gånger halkar jag till i den leriga jorden och tror att jag ska ramla huvudstupa ner. Men fallhöjden verkar inte bekymra de två andra, snarare jättemyrorna som byggt bo i de döda trädstammarna. ”De bits jättehårt” säger Manuel. ”Så akta dig.”

När solen är som starkast går vi in i skogen för att vila och äta matsäcken. Clemente slår sig ner intill ett högt träd och delar ut portioner med ris, kött och tomatsallad. Hundratals bitar av gröna löv guppar förbi oss på marken, och det tar ett tag innan jag upptäcker de små röda arbetarna där under. Så organiserade, så okuvligt starka. Deras nästan spikraka väg sträcker sig från toppen av trädet ner intill vår matplats och in i det höga gräset.

15419302_10154816438458559_973155273_o”Ama sua, var inte tjuvaktig,

Ama llulla , var inte lögnaktig,

Ama quella, var inte lat.”

Clemente mumlar quetchua-ordspråket medan han låter blicken vandra över myrornas lövparad. ”De där latar sig aldrig.” Manuel har redan ätit upp, stoppat in en näve kokablad i munnen och lagt sig till rätta i gräset för en eftermiddagslur.

Tjuvaktigheter slipper Bolivia med Evo Morales, till skillnad från med den förre presidenten, säger Clemente. ”Han förstatligade gas- och oljebolagen så att vinsterna äntligen kom folket till dels.”

”Men socialismen här främjar ändå inte oss som arbetar hårdast”, fortsätter Clemente. ”Vi jobbar lika mycket, med den skillnaden att vi betalar femton procent i skatt. Det är andra, de som inte arbetar lika hårt som vi som vinner mest på dagens system.”  En myra har fallit ur ledet och letat sig upp på Clementes stövel. Han petar ner den igen med en pinne. ”En annan sak är det på Kuba. Kubanerna är ett hårt arbetande folk. Där latar sig ingen.” Jag frågar vad han tror att källan till arbetsmoralen är, och får som svar att på Kuba har de en starkare enhet. En jobbar för varandra på ett annat sätt. ”Men i din idealvärld, behöver människorna där arbeta så mycket över huvud taget?” undrar jag.
”Arbete kommer alltid att finnas, det handlar om att ändra synen på det” svarar han.

Nu är de15451347_10154816623668559_1768367692_nt Clementes tur att ställa frågor.
”Vad är din bild av Bolivia hittills, Sonja? Är det fattigt eller rikt, fint eller fult?” Vi pratar om vad ordet fattig betyder och mitt svar blir sedan att i de byar jag besökt har jag träffat människor som är fattiga på pengar. Men vars liv samtidigt är väldigt rika.

”Ja, här på landet är det rika livet billigt” säger Clemente och slår ut med armarna mot utsikten. ”Här har vi tillgång till rent vatten, naturen, maten.” Jag nickar. Bara några dagar innan såg jag människor köa till vattentunnor i La Paz. Vattenkrisen är ett faktum i många storstäder som en bitter följd av torkan. Och för de allra fattigaste slår det extremt hårt, särskilt om en har en familj att försörja. Klimatförändringarna märks visserligen av på landsbygden också. I Sotopata får de mindre regn för varje år berättar Clemente. ”Men vi drabbas inte så hårt ändå. Värst måste det väl vara för industriländerna som släpper ut gifter direkt i sin omgivning.”

Mätta och utvilade återgår vi till grävandet. Solen börjar sakta försvinna bakom bergen när jag plötsligt känner något under tröjan. Jag skriker till i panik när jag ser jättemyran komma klättrandes uppför min mage. ”Döda den, döda den!” ropar Manuel. Tröjan blir svart från mina smutsiga fingrar och myrblod. ”Tur att den inte hann bita dig, giftet kan orsaka reumatisk” säger Clemente. Och medan jag plockar bort huvudet som fastnat i tyget tänker jag att det allt finns fina och mindre fina myrsamhällen.

Nästan tio timmar efter att vi lämnat Sotopata går vi tillbaka med värkande leder och solsting. Om tre månader kan ett rejält lass med majs fördelas mellan byborna. Nu ska bara naturen sköta sitt. Vi hoppas på tillräckligt med regn.

Manuel Rodriguez och Clemente Quispe Syntolkning: två personer står med varsin hacka i en backe
Manuel Rodriguez och Clemente Quispe
Syntolkning: två personer står med varsin hacka i en backe

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *