Praktiskt arbete med abstrakta problem

När vi i Sverige pratar om klimatförändringar lämnar det en ofta med en bitter eftersmak. Eller så känns det åtminstone för undertecknad. Det är globala problem såsom en temperaturhöjning i haven, en utdöende fauna i hela världsdelar eller öknar som breder ut sig på platser där det tidigare vibrerat av liv.

När man presenteras med fakta som visar att det är så situationen är och att alla tecken pekar på en fortsatt negativ trend kan det bli svårt att inte falla ner i hopplöshetens och ångestens mörka djup. Vissa av oss hanterar det bättre än andra och kan borsta av sig känslan, men för andra kan känslan bita sig kvar. Olika typer av aktivism kan då bli som ett sätt att hämta andan. Vi måste göra något, men vad kan man göra för att stoppa så pass oöverskådliga problem? Känslan har till och med fått ett namn: klimatångest. Vi går med i organisationer som kämpar för förändring, köper second-hand, tar cykeln till jobbet och sorterar sina sopor. Men trots allt det kan känslan bita sig kvar. Måste. Göra. Mer.

Med denna bakgrund anlände vi till CIRHEP och södra Indien.

Rajkumar, en av de som jobbar på CIRHEP, håller full koll på de 3500 plantorna som ska delas ut.
Rajkumar, en av de som jobbar på CIRHEP, håller full koll på de 3500 plantorna som ska delas ut.

När en av grundarna till organisationen, Mohan, satte sig ner med oss för en grundlig genomgång av problemen som de ställs inför så började undermedvetet bygga upp murar för att hantera den fruktansvärda situation som man kunde ana att de hade. Efter att han pratat ett tag kikade jag upp bakom muren. Vänta nu, vad är det han säger. Situationen var som väntat illa. Området ligger i en regnskugga på grund av bergskedjan Western Ghats som girigt suger åt sig det mesta av regnet, och flera av de senaste åren har den årliga regnmängden sjunkit till under hälften av genomsnittet. Men när Mohan pratade om det var det med en helt annan retorik än vad man vant sig vid. När han lagt fram problematiken gick han snabbt vidare till det som organisationen gör för att förbättra läget. Och här kommer det fantastiska. Det gjorde skillnad och det kunde han visa. Känslan var ren och skär eufori och hjärnan gjorde frivolter av lycka. Det var befriande att inte tänka på klimatförändringar på en global nivå, utan på den lokala nivå som organisationen arbetade med. Det kändes så självklart. Det här är det område vi arbetar med förklarade Mohan och det här är de problem vi ställs inför. Vi har genomfört dessa projekt och det här är resultatet.

"Langen går" gällde när den fullproppade lastbilen med plantor skulle lastas ur.
“Langen går” gällde när den fullproppade lastbilen med plantor skulle lastas ur.

Kommande vecka skulle flera tusen nyfödda fruktträd delas ut, något som inte kostat så mycket men som kommer att göra skillnad. Det är ett projekt som hjälper människorna såväl som naturen. Framförallt är det två fördelar som kommer av projektet: Fruktträden planteras i anslutning till åkrarna och stärker på så sätt motståndskraften (exakt hur det fungerar tänker jag inte gå in på här) och frukten som de genererar ger viktiga näringsämnen till människor som är i stort behov av det.  Praktiskt arbete med distribueringen av träden upptog mycket av vår tid. Hundratals bönder vallfärdade till centret för att få sin beskärda del. En stor mängd av de små träden lastades på en lastbil och kördes till en by en bit bort och där möttes än fler bönder och ingen gick hem tomhänt.

Mötet inleddes med ett tal från representanten från jordbruksdepartementet.
Mötet inleddes med ett tal från representanten från jordbruksdepartementet.

Veckan efter var det dags för ett möte på centret. 37 bönder slog sig ned under takfläktarna i den luftiga byggnaden. Till mötet hade även en myndighetsperson kommit och han tog plats längst fram tillsammans med CIRHEPs personal. Myndighetspersonen höll ett inledande tal och möttes av vad vi tolkade som varma applåder. Sen var det dags för mötets höjdpunkt. Var och en av de närvarande bönderna hade valts ut noggrant, kravet var att de skulle vara progressiva och arbeta på ett ekologiskt vis. En efter en ropades de upp och fick komma fram till podiet. Där fick de skriva under en rad papper. Därefter fick de ett värdepapper för ett lån. Ett lån som de inte skulle kunna fått utan stöd från CIRHEP. Lånen var öronmärkta för specifika saker som just de behövde men med den gemensamma nämnaren att de skulle underlätta deras ekologiska jordbruk.

Vid podiet satt Dhanabalan och Rajkumar från CIRHEP och fördelade lånen.
Vid podiet satt Dhanabalan och Rajkumar från CIRHEP och fördelade lånen.

Efteråt när vi pratade med personalen på CIRHEP om hur det gått gick leendena från öra till öra. Pengarna som bönderna fick tillgång skulle med största sannolikhet bli använda väl och de var barnsligt glada över att ha fått vara med om den stora händelsen i böndernas liv.

One Comment

  • Linn Rabe Reply

    Hurra!
    Nästan lite tårögd.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *