Landsbygdsdiskriminering för ett kontantfritt samhälle

credit card

Med demonisering-beslutet som togs i november 2016 ville premiärminister Modi inte bara tvinga fram svarta pengar in i ljuset och motverka korruption; han ville också ta Indien ett steg närmare ett kontantlöst samhälle. Förändringar för att göra fler elektroniska betalsätt möjliga har satts igång över hela Indien och det autonoma Hill Council i Ladakh mobiliserar också resurser för att implementera kontantfria lösningar. Shopkeepers har utbildats i elektroniska överföringar och användning av kortläsare och flera liknande kampanjer är planerade för att föra regionen närmare ett kontantlöst samhälle. Det finns delade meningar kring dessa reformer, med många starka röster som menar att det här är den rätta vägen för Ladakh. Som turist, och van kortswipeare, hade flera kortmaskiner stundtals varit önskvärt. Å andra sidan, om en ser bortom main market och Lehs centrum kommer en också märka problemen ett elektroniskt samhälle skulle föra med sig. Egentligen om en börjar med att se på main market och inte längre, kommer flera hindrande tillkortakommanden märkas . Det är framförallt den instabila infrastrukturen i staden som är problematisk. Till exempel är den här texten skriven under en tid när Ladakh-regionen är utan internet, och förväntas vara utan i flera månader. Liknande problem gäller elektriciteten som lider av både planerade och oplanerade avbrott. Att då installera kortmaskiner som är beroende av både och, kan anses vara ganska dumt och väldigt okunnigt. Trots den osäkra infrastrukturen är det många experter som ser fördelar med de här implementeringsförsöken.

Problemen i staden är huvudsakligen infrastrukturella. Samma svårigheter, med ökad intensitet, finns ju längre från Leh en reser. Många byar har inget internet ens när Leh har det och elektriciteten är ännu mer oberäknelig. I flera fall finns det en gemensam by-telefon med fast telefoni och i andra fall finns ingen form av elektronisk kommunikation tillgänglig alls. Framförallt är det otroligt få som har bankkonton på landsbygden. Förövrigt är det inte alla i staden som har det heller. När det sedan kan ta upp till sex timmar att resa till Leh för att upprätta konton och skaffa kort är meningen liten för byborna att göra den resan. De har klarat sig utan kort och bankkonton hittills. Att många inte kan läsa minskar också möjligheten att förstå hur bankkonton och elektroniska överföringar fungerar. På många platser på landsbygden sker fortfarande byteshandel, både mellan byar och mellan hushåll. Med andra ord är kontrasterna mellan stad och landsbygd enorma när det kommer till de betalmedel som används i vardagen.

Huvudargumentet till varför en kontantfri framtid är att föredra är framförallt effektiviteten det kommer föra med sig och tiden en kommer spara på att inte behöva stå i bankomatkön. Det kommer också gå snabbare i butikerna när det inte ska trilskas med kontanter, utan det bara är att dra kortet och slå in sin PIN-kod. Tanken är också att ett mobilt betalsystem ska införas där det ska räcka att slå ett telefonnummer för att betala, det ska vara möjligt att med eller utan smartphone. I sin helhet så är budskapet att det ska leda till ett lättare liv för alla. Lite extra har det tänkts på turisterna som vallfärdar hit på sommaren. De flesta turister är vana vid kortbetalning och det menas att det är viktigt att inte göra det besvärligt för dem att shoppa. Många shopkeepers ser också det positiva med en sådan här förändring, men menar att det inte kommer bli en hållbar reform förens både internetuppkoppling och elektricitet har stabiliserats.

Konsensus av den nuvarande debatten tycks vara att om en förändring skulle tvingas fram nu, skulle den inte bara verka oinformerad, utan också lida av extrem urban partiskhet. Innan en sådan här implementering genomförs skulle ett ofantligt omfattande påverkans- och informationsarbete behövas i framförallt de mer avlägsna byarna. Projekt kontantfritt samhälle hade kanske också mått bra av att stämma av med befolkningen, i hela Ladakh och inte bara i Leh, om vad de tycker sig behöva. Överst på mångas önskelistor tror jag inte är kortmaskiner och bankkort, utan ett fungerade internet och elnät. Att kunna nå släktingar i andra byar, som kanske är isolerade på vintern, rankas nog betydligt högre än att slippa vänta 10 minuter extra i bankomatkön.

/Julia Svensson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *