Konsten att inspirera unga

Det indiska skolsystemet… Får du en bild i huvudet när du tänker på det? Vad vet vi i Sverige om detta enorma maskineri?

DSC_0445
Jag har fått uppleva det nära inpå – och liksom fått ta mig samman efteråt. Varje gång ta mig samman. Det finns en skörhet i de där skoluniformerna, utslitna men alltid nytvättade. I slumområdena är uniformerna lappade och lagade, och de bär spår av ett barns nyfikenhet och leklust. De är förmodligen ärvda från storasyskon som gått i samma skola innan, och med lite tur kan de återanvändas ett par varv till. I finare områden är skoluniformerna i lite bättre skick, med mindre lappningar. Men de bärs fortfarande av energifyllda barn med skrapsår på knäna. Oberoende av område och skola ska pojkar vara kortklippta och flickor ska ha två flätor med band i. Så många regler, så raka led. Klappa händerna på beställning. I en by fanns det till och med regler på i vilken takt en ska applådera. Läroböckerna är tjocka och barnen bär med sig dem överallt, tillsammans med mammas lagade lunchlåda. När barnen växer upp till ungdomar märks det att skoluniformerna bärs med större medvetenhet. Det är viktigare att det ser snyggt ut, och det är tydligt att allt ligger i detaljerna; Hur ärmarna är uppvikta, vilka knappar som är knäppta och inte.

DSC_0245

Skoluniform är ett sätt att ta bort klasskillnader, att åtminstone under skoltid inte tänka på familjens ekonomiska status och värderingar, som annars kan komma i uttryck i barnens kläder. Alla är lika, och det kan finnas en trygghet i det. Det som skrämmer mig är de där raka leden, de tjocka böckerna och lärarnas predikningar. För predikningar är vad jag skulle kalla dem. Under de lektioner jag varit på har jag sett hur barn lär sig memorera fakta men aldrig hur de lär sig förstå samma fakta. Det finns ett tydligt rätt och fel, och det finns inte ett spår av diskussion kring det de just läst i den tjocka boken. Barn är av naturen nyfikna, men de är också otroligt anpassningsbara. Så om de lär sig att vissa frågor är bättre att inte ställa och att det kommer vara enklast att rätta sig i leden, så är det just vad de kommer att göra. Det får mig osökt att tänka på en rad ur en Pink Floyd-klassiker; All in all you’re just another brick in the wall.

DSC_0972

Nu generaliserar jag, såklart. Det finns mängder av undantag. Och jag skulle inte höja det svenska utbildningssystemet till skyarna heller. Men det är viktigt att förstå vad den indiska skolan är, och vad som gjort den till vad den är. Och jobba därifrån. Ge barnen upptäckarlusten, ge dem möjligheten att se saker ur ett större perspektiv. Kanske att det där också går att så ett frö till miljöintresse och engagemang. Utan de unga kommer vi ju aldrig att lyckas lösa klimatkrisen. Och då vill jag bara nämna att det bor cirka 350 miljoner barn och unga (5-19 år) i Indien. Ta in den siffran. Det är alltså 35 gånger Sveriges hela befolkning. Vilken kraft och vilka möjligheter finns det inte här?

När vi kommit ut till skolor för att genomföra olika aktiviteter har jag sett hur gärna barnen medverkar, och vilket engagemang det finns för minsta lilla uppgift. När det bjuds på en aktivitet som är utanför de vanliga lektionerna skiner barnen upp, och inte bara barnen utan även de äldre studenterna. Det är något som jag tycker är ovanligt i en svensk högstadie- eller gymnasieskola, där det mest hörs suckar över varenda ordnad aktivitet. Det beror förmodligen på en hunger efter nya intryck, som vi i Sverige redan är relativt mätta på. Den hungern går säkerligen att göra något mycket konstruktivt av. Det som behövs är fler engagerade lärare och vuxna som kan visa vägen.

DSC_0991

 

Anna Daneberga, Mumbai

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *