Hur hållbar är ekoturismen?

canizaya1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I kombinationen kulturskydd och ett växande pengabehov har en ny slags näring tagit form. Ekoturismen, eller ”turismo comunitario”, är på framfart i Bolivia och blir ett allt mer populärt sätt att resa. Definitionen av ekoturism är ett ansvarsfullt resande i naturen som hjälper till att skydda naturmiljöer och stödjer lokalbefolkningens välbefinnande. Det bolivianska tillägget ”comunitario” innebär att näringen dessutom ska komma ett samhälle till dels som ett kollektiv och inte gynna enskilda privatföretag.

Byn Cañizaya, som ligger beläget norr om La Paz nästan 4000 meter över havet, är omgiven av snöbeklädda bergstoppar, bäckar och gröna kullar. Här har människor levt sedan inkatiden, brukat sin jord och genom byteshandel med andra byar haft det mesta en behövt. Byteshandeln har idag helt tagit stopp och nu reser familjerna långa vägar till städerna för att köpa det som inte finns att tillgå där hemma, inköp som möjliggörs av lönearbete. På 90-talet började männen jobba månadsskift i en guldgruva, småkiosker öppnades upp och nästan alla unga tjejer söker numera arbete utanför byn.
Eugenio Mamani berättar att han jobbar som byggarbetare, gruvarbetare och fotograf, och han är också den som främst engagerat sig för ekoturism i Cañizaya. För några år sedan byggdes ett vandrarhem mycket på Eugenios initiativ. Men det kvarstår fortfarande en del detaljer och finansiella medel innan byn kan ansöka hos staten om att få kalla det “turismo comunitario”.

Dock så minskar inte viljan värdet av att problematisera saken. Från ett postkolonialt perspektiv framstår turistsatsning i det här området som en önskan om tillväxt, med exotifiering av den egna kulturen som insats. Ska ännu en plats, med en historia och ett folk, exploateras av rika ofta vita resenärer? Hur hållbart är det? Tveklöst så bygger konceptet på ett ekonomisk suktan efter mer. Det finns å andra sidan de som menar att ekoturismen kan användas för att utmana rådande maktstrukturer. Folket som aktör utformar själva sina arrangemang, med egna villkor för etik och miljö som måste följas. Dessutom är bilden av “det orörda, bekymmersfria livet i urfolksbyn” en vanföreställning.
Kanske skulle gruvarbetet, som idag både splittrar familjer och tär på kroppar, kunna minska i betydelse? Kanske skulle det nu finnas mer tid åt djurhållning och odling så att fler kan frångå användandet av kemikalier? Kanske skulle ekoturismen erbjuda alternativ till de ungdomar som söker lyckan i en stad?

Min praktikorganisations strävan är att vitalisera hållbara levnadssätt som finns bevarade eller håller på att återfödas i Bolivia. Att låta ekoturister bekanta sig med fiskenäring, djurskötsel, jordbruk, naturmedicin och textilarbete anses i viss mån främja detta. Även matlagning, dans och musik har centrala betydelser, och något som förmodligen kommer ingå i Cañizayas turistpaket. I mötet med livet i byn blir det av största vikt att besökaren kan skilja på avgörande begrepp som kulturell appropriering och kulturellt utbyte, på högtider och på vardag. Hade jag till exempel fått besök av en grupp besökare under den svenska sensommaren hade vi möjligen ställt till med kräftskiva. Men inte betyder det att jag går runt med partyhatt och matchande haklapp och gastar snapsvisor varenda dag. Omvänt scenario så är den färgglada mannen från Anderna med sin flöjt och alpacka en faktisk stereotyp. En rasistisk stereotyp. Människors traditioner, levnadssätt och kulturuttryck ska alltid bemötas med respekt.

Nu kommer vi in på elefanten i rummet, hur hållbar är någon typ av turism som innefattar flygplan? Även om turismo comunitario är lika mycket riktat till bolivianska resenärer, så är backpackers främst européer. Det hela ter sig ganska komiskt att flyga människor tusentals mil bara för att leva hållbart i ett par dagar. Det är talande att stater vill satsa på ekoturism men inte beskatta bränsle. Ta Sverige som exempel. Svenskar släpper ut lika mycket genom sina utrikesflyg som alla sammanlagda bilutsläpp. Men valmöjligheten att ta flyget för en löjligt billig peng förblir i dagsläget den miljömedvetne resenärens dilemma.

canizaya2
Jorden håller inte på att dö, den blir mördad

Kanhända att den ”ekoturism”, där en får ta del av hållbara levnadssätt, är något som i alla fall stadsbor kommer tvingas till i framtiden? För att ge ett exempel: här om morgonen när vi skördade i min värdfamiljs trädgård gapskrattade jag åt en tjock morot som drogs upp ur jorden. Och då har jag ändå tillbringat mina somrar på en bondgård och borde inte ta det hela fullt så dramatiskt. Det här hintar om min syn på mat som en konstant och inte en fråga om liv. Jag ser oftare morötter finrivna i kaféers morotskaka än i jorden. Jag ser på mat med en ekonomisk blick, utefter vad kaffet kostar, snarare än vad det kostat Jorden och människorna.
Jag hör om klimatförändringar, om en landsbygd som avbefolkas, om missväxt och arbetsförhållanden på plantage. Jag ser hur storföretag prackar på småbönder kemiska bekämpningsmedel och patentskyddade fröer. Jag matas av och bevittnar en jord som håller på att mördas, men det rubbar inte min övertygelse om att mataffärens perfektionistiska grönsaksdisk likt förbannat väntar på mig. Varje dag. Övertygelsen är dock inte skapad av mig. Den kommer från ett system som skulle krackelera samma sekund vi började värdera saker efter hållbarhet.

Sverige lever över jordens resurser med 3,2 jordklot. Vi tillhör de länder som har störst ekologiskt fotavtryck i världen. Av de totala utsläppen från svensk hushållskonsumtion så består en tredjedel av utsläppen från livsmedel. Idag ligger stort politiskt fokus på övergången till mer hållbara bränslen inrikes. En krass spaning är dock att företagens vinster troligtvis skulle ätas upp av ännu ökad konsumtion och att satsningarna ensamt gör en björntjänst för klimatet. Vi bara fortsätter bidra till ökade utsläpp globalt.
När nu dessa fakta finns, varför känns det då som bortom min livstid att våra vanor skulle ändras? Kan det vara så att vi har blivit hjärntvättade att tro på omöjligheter när vi ideligen belyser problemen men aldrig lösningarna?

Därför kommer här nu en liten lösning. Throw back to kollotiden, fast obligatoriskt a’la ekoturism och folkbilda varandra till vett! Vad behöver jorden och människokroppen för att må bra? Var kommer bananerna egentligen ifrån? Diskutera i smågrupp vilka fördelar och nackdelar som finns med närproducerade produkter. I Bolivia finns det en ny lag som tvingar alla skolor att praktiskt lära eleverna om matproduktion. Underskatta inte kraften hos en morot.

Följaktligen finns det en hållbarhetsformulering i ekoturismen som är typisk för sin tid – att skydda naturmiljöer genom att nyttja dem. Hursomhelst så är det en möjlighet för kollektiva ekonomier att växa i Bolivia, och samtidigt vända på steken. Det är att utmana storstadens förträfflighet och oberoende genom att istället låta den komma till Cañizaya.

Eugenio Mamani
Eugenio Mamani

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor:

http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Klimat-och-luft/Klimat/Tre-satt-att-berakna-klimatpaverkande-utslapp/Flygets-klimatpaverkan/

http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Statistik-A-O/vaxthusgaser-utslapp-av-svensk-privat-konsumtion/

http://www.wwf.se/wwfs-arbete/ekologiska-fotavtryck/living-planet-report/1672817-tva-tredjedelar-av-planetens-ryggradsdjur-riskerar-att-forsvinna-till-2020

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *