En helg i Nubra Valley

Vi fick äran att bli inbjudna till Ayee Spring Festival av Dr. Nordan Otzer som är en god vän till föreningen Ladakhs vänner. Dr. Nordan har tidigare varit på besök i Sverige där han blev väl omhändertagen av Ladakhs vänner och ville nu göra samma för oss. För att ta sig från SECMOL till Ayee i Nubra Valley behövde vi korsa en av världens högst belagda vägar, Khardungla passet. Passet ligger på 5480 meter över havet och hade en helt fantastisk utsikt, bergen och vägarna var täckta av snö. Vägarna var absolut inte i sitt bästa skick och vi fick vid flera tillfällen stanna för att hjälpa andra bilister att knuffa på deras bilar för att komma loss från is och snödrivor. Det var en guppig, ibland lite läskig men en helt otrolig upplevelse. När vi anlände i Ayee blev det en kort utflykt i byn innan vi blev serverade det obligatoriska teet´t på vårt home stay. Att bo på home stay är något som Ladakh försöker att uppmuntra i stor utsträckning, men det kommer det ett senare inlägg om. Mat serverades och vi delade kvällen med familjen innan var det dags för sängen vilket kom att bli vår absolut kallaste natt i Ladakh.

Khardungla passet – Mia-Maria, Nedun, Melina och Linnea
Homstay i Ayee. Mia-Maria, Nathalie, Rosa, Linnea, Melina och Nicolas

Ayee Spring Festival var ett tillfälle för unga kvinnor att delta i en workshop i isklättring samt att lyfta den ladakhiska kulturen och traditioner. Festivalen bjöd på traditionell dans, sång, mat samt intressanta tal och prisutdelning. Stämningen var fylld med glädje och förhoppning, vi bemöttes med värme och nyfikenhet.

Ayee Icestupa, två av tjejerna från workshopen uppe och klättrar
Ayee Spring Festival

 

Kvinnor som uppträder traditionell dans iklädda Ladakhisk traditionell dress.
Traditionell Ladakhi mat serverades under dagen, ris, dal, kokt ägg i curry och mycket annat.

När vi fick möjlighet tog vi tillfället att intervjua några av festivalens deltagare. Trots språkbarriären fick vi intressanta berättelser som öppnade upp våra ögon för den ladakhiska kulturen.

Vi fick bland annat möjligheten att sitta ner med Rincehn Lhamo från National Commission for Minorities (NCM) och ställa några frågor i relation till det tal hon höll om ladakhiska kvinnors rättigheter under festivalen. NCM grundades år 1992 och är ansluten till FN:s deklaration gällande minoritetsgrupper. Indien identifierar sex minoritetsgrupper; muslimer, kristna, sikhs, buddister, zoroastrians (Parsis) och Jains. Kommitténs syfte handlar om att skydda samt värna om minoritetsgrupperna i Indien.  Rinchen Lhamo blev i december 2021 vald som representant för den buddhistiska minoriteten. Enligt tidningen Reach Ladakh uppger hon att det finns planer på att lägga extra fokus på att stödja minoritetsgrupper i Ladakh de närmsta tre åren. NCM och dess medlemmar är stationerade i New Delhi.

Hur skulle du beskriva situationen för kvinnor i Ladakh idag?

Kvinnor i Ladakh blir mer och mer jämställda, men det finns fortfarande svårigheter som vi måste bemöta. Dels handlar det om att ge kvinnor plats i olika typer av forum. När det är event och festivaler tenderar det oftast att vara män som är inbjudna som hedersgäster och som talare. Det finns ett tvivel gentemot kvinnor vilket gör att de hamnar utanför sammanhang där politiska beslut fattas. Samtidigt har kvinnor en stor roll i hemmet och ansvarar för många delar i samhället. De är ofta nyckeln till att hålla goda relationer grannar sinsemellan, få hushållet att gå runt, ge råd samt fatta beslut inom hemmet. Kvinnorna tar ofta både hand om hushållet samtidigt som de har ett inkomstbringande arbete.

Jag har fått berättat för mig att Ladakh lever i ett matriarkatsamhälle, håller du med om det?

Kvinnor är extremt viktiga i hemmet, de är de som tar ansvar över i princip allt och det är hos dem familjen söker svar. De upprätthåller hemmet och har ett stort ansvar för att samhället ska rulla, men de får aldrig fatta betydande beslut på en högre nivå utanför hemmet.

I andra delar av Indien kan en flicka många gånger ses som en förbannelse och det är heller inte ovanligt att man väljer att göra en abort om man vet att det kommer bli en flicka. Som tidigare nämnt ser vi även hur kvinnor exkluderas inom politiken eftersom det i dagsläget inte finns någon kvinna som innehar en befattning i den ladakhiska politiken. Vi hade kunnat reservera platser för kvinnor på rådspositioner, men det gör vi inte. Detta är något jag ifrågasätter varje gång jag får tillfälle, men får aldrig något svar.   

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan Ladakh och resterande Indien när det kommer till jämställdhet?

Det är svårt att jämföra, framför allt eftersom ladakhiska kvinnor är så starka. Men en skillnad är varför vi studerar. I många delar av Indien studerar kvinnor hårt för att kunna gifta sig med en ”bra” man medan de ladakhiska kvinnorna studerar för sin egen framtid och utvecklings skull. Även sättet man uppmuntrar till utbildning skiljer sig från resten av Indien. Här i Ladakh uppmuntrar vi till lärande för utveckling och för kvinnornas skull. Som nämnt är just kvinnor från Ladakh väldigt starka och drivna, men dessvärre har vi fortfarande inte fått möjligheter att visa detta inom politiken.

 

Hur kan klättring öka jämställdheten?

Sporter har historiskt sett inte utförts av kvinnor, särskilt inte när det kommer till mer extrema sporter så som ishockey, klättring samt pilbågsskytte. Genom att bryta könsnormen inom dessa sporter visar vi att kvinnor har samma potential som män. Nu förtiden ser vi att ladakhiska kvinnor spelar ishockey, tävlar på nationell nivå inom pilbågskytte och bestiger Mount Everest. Vi vill ge ännu fler kvinnor möjligheten och självförtroendet att delta i dessa typer av aktiviteter. Bara för några år sedan fanns det inte några kvinnor alls inom turistbranschen. Det berodde återigen på att kvinnor inte är betrodda att förmedla kunskap på samma sätt som män. Idag ser vi däremot att det skett en utveckling eftersom det numer finns kvinnor som jobbar med turism.

 

Efter festivalen åkte vi till nattens boende, vi bodde i samma by som de tjejer som hade fått möjligheten att delta i workshopen. Efter att ställt upp på dansmedley ihop med klättringstjejerna gick de med på att sätta sig ned för att prata lite om hur de upplevt isklättringsworkshopen. Två fnissiga tjejer, Tanzin Chuskey och Tanzin Angmo satt ner med oss och berättade hur det hade varit.

Tanzin Chuskey och Tanzin Angmo

Kan ni berätta lite om isklättringsworkshopen?

Vi har haft en klättringskurs i en vecka med ca 15 kvinnliga deltagare i åldrarna 12–20 från olika byar i Nubra Valley och två klättringsinstruktörer som bestigit Mount Everest. Den var väldigt kul, det var första gången vi prövade på isklättring. Det är en väldigt bra möjlighet särskilt för kvinnor som sällan får pröva på dessa saker.

Tycker ni att kvinnor har samma möjligheter att göra samma saker som män i Ladakh?

Ja.

 

Dr. Nordan berättade att många av bergstopparna i Ladakh inte är namngivna ännu. Skulle ni vilja fortsätta med klättring när ni blir äldre?

Ja, det vill vi gärna göra. Om vi får möjlighet skulle vi vilja bestiga Mount Everest.

 

Var det svårt att isklättra?

Vi upplevde att det var svårt i början, men om man har intresse för isklättring och anstränger sig är det inte så svårt.

 

Till middagen blev vi introducerade till Stanzin Padma fråm Panamik. Han har vunnit priset Jeevan Raksahak Padak som ”porter of army” inom armén med motivationen ”courage and promtitude in saving life under circumstances of grave bodily injury to the rescuer” för sitt hjältemod. Vi var tvungna och ställe några frågor till honom.

Hur kommer det sig att du började ”arbeta” med att rädda människor ur glaciärsprickor?

År 2012 föll jag ner i en glaciärspricka och var fast där i 17 timmar. Jag blev räddad av den indiska armén och civila volontärer. Efter det kände jag att jag vill göra något bra för andra.
När jag förstod hur allvarligt problemet var anmälde jag mig portvakt inom den indiska armén för att ge tillbaks till andra människor från armén och civila människor.

Är du en klättrare sedan tidigare?

En av mina vänner har lärt mig lite om klättring, men jag har ingen formell utbildning sedan innan.

Vilken typ av utrustning använder du när du klättrar ner i glaciärsprickor?

Bland annat ishackor, stegjärn, stege och rep.

På bilden ser viele det teamet vi åkte med!

En mycket lyckad först utflykt som gav oss väldigt mycket!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *